Ylva Wilhelmina Franzén
Keramiska objekt
Galleri Anna H
1-16/3


DJUREN TAR ÖVER 
Ylva Wilhelmina Franzén gör keramiska scenografier

 

Djuren har tagit över efter människan i hennes keramiska scenografier.
– Men det finns spår av mänsklighet och de är riktigt aktiva, säger Ylva Wilhelmina Franzén.

Hon bygger miniatyrvärldar med små föremål och figurer på upphöjda scener. Vi tycks vara både inne och ute samtidigt men det känns inte som det finns människor kvar.
Naturen har kommit in och tar över.
– Dystopiskt? Men jag har ändå en bra känsla. Det är hotfullt och lekfullt och finns en värme, säger hon.
Tanken på konsekvenserna av den globala uppvärmningen ligger nära.
– Jag har en far som är klimatforskare. Det kanske gör sitt till.
Är det jorden efter den stora katastrofen och människans sorti? Av gjutna pinnar har hon byggt upp ett slags jakttorn som lutar lite och verkar ostadigt.
– Det är mänsklig aktivitet i skogen. Här finns en övergiven koja som någon har byggt.
I samma scenbild tycks tomma vita vaggor tycks glida fram på isflak.
– De är bortglömda. Det är svårt att tolka sitt eget arbete. Jag har tvingat mig att släppa betydelsen.
Djuren är symboler för något men hon vet inte vad. En blå björn på sin upphöjda pidestal har fått en röd clownnäsa.
– Jag vet inte om han har förklätt sig eller bara försöker vara snäll.
Det är en stark symbol för att naturen skojar till det. I en annan liten skulptur håller den blå björn med röd clownnäsa i en automatkarbin och är iklädd grova stövlar och spanar ut genom fönstret på omvärlden på Aschebergsgatan. 
En djurens Rambo?
– Jag vet inte vad jag håller på med, det är riktigt ödsligt. Är björnen tam eller har han retat sig på någonting? funderar hon men påpekar att den den lilla plymen på huvudet för tanken till en cirkushäst.



Hon har gjutit av möbler från dockskåp till sina små världar. I en av hennes grupper delar en vingklippt vit svan scen med en bokhylla, några grenar som drivved och ett väderbitet musikinstrument, som tycks ha flutit i land.
På ett annat ställe spretar träd spöklikt med sina grenar.
– Det handlar om mötet mellan naturen och mänsklig aktivitet och stad. Något som verkligen intresserar mig. Det är lite sorgligt och vemodigt.
I en uttrycksfull scen står en vit isbjörn, världens farligaste djur, och spelar gitarr för någon i en vagga. Personen representeras endast som byst.



Kuber har hon arbetat länge med, gjutna och glaserade.
– Jag gillar formen som har någon sorts stramhet. Jag har screentryckt på dem tidigare när jag gick på Konstfack.
– Det går inte att göra screentryck på runda saker, det måste vara platta ytor.
När hon gjorde sitt magisterarbete placerade hon gubbar på höga kuber. Det var där det började.
– Det var något slags replik till stora statyer. Då var det roligt och blir något upplöst. Det blir som en yta för de här figurerna att spela på.
Många djur och objekt står på ett slags spegelform.
– De fungerar som tavelramar, vackra och dekorerade. Det är något med speglar som symbol som intresserar mig. De är speciella.

JAN BERGMAN

 


 

080308
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst