KONST SOM KOMMUNIKATION
Elisabet Eriksson skapar i humanism
 



En rosa klänning med en broderad dikt, små dockor av kottar och drivved, textila collage med fotografier. Elisabet Eriksson arbetar okonventionellt med olika material i en anda av humanism.




– Jag tror konst kan påverka människor i en fredlig och kommunikativ riktning så att människor vågar prata med varandra, säger hon.

– Konst kan få samhället att komma ner på jorden. Demokratin blir starkare när människor får ett sätt att kommunicera med varandra.
I sitt pedagogiska arbete på skolor brukar hon tala om bilden som en tyst kommunikationskälla.
Utställningen på Nääs slott kallar hon Gyllene tårar efter en artist, aktiv mot globaliseringen, som under ett besök i Sydamerika sa att han spelar för folket med de gyllene tårarna; Folket som lidit så mycket att de har tårar i ögonen men ändå kan vara glada.
Lekfullheten i sina konstverk om djupa existentiella frågor har hon en naturlig förklaring till.
– Jag är lantbrukarbarn och lekte utomhus som barn, ensam bakom pappas ladugård. Där kände jag mig trygg, säger Elisabet, uppvuxen mellan två fjordar på Härnäset med närhet till stenindustrin.
– Man kan undra hur jag kan sitta så många timmar ensam i ateljén i Klippan. Min barndom blev global.
Men efter 11 september har framtidstron blivit naggad i kanten.
– Det är svårt att få världsfred när man möter aggression med aggression.
En bild av livet kallar hon en sammansatt textil bild där hon broderat kroppar som inte är riktigt hela (”så tror jag alla människor känner sig, trasiga”) och kvinnan i livet och barnet bakom.
– Kvinnan tycker att livet är hotfullt men hon har en fågel på axeln som skydd.



Elisabet har byggt en installation av sig själv liggande på golvet i ett rum.
– Jag har lagt mig att sova. Ligger man så lågt slipper man konflikter. Om det ska finnas konflikter måste det finnas försoning i botten, förklarar hon.
– Jag tror på ett vardagsliv med gränser. Man ska ha vissa gränser i livet.



Hon har skapat stora textila sköldar eller medaljonger med broderier och fotografier för att illustrera människors utsatthet i en hård verklighet.
– Människan har rätt att ha ett skydd för sig själv. Du har rätt till din egen integritet om du tar hänsyn till andra.
På ett färgfotografi i skölden syns röda luktärtor.
– Jag tycker om det flyktiga som finns hos fjärilar och fåglar, det som flyger. Det finns något i en människa som har en flykt i sig.
I höst ställer hon ut på Max Fourny-museet mitt i Paris, museet för existensiell konst, sedan hon under en tvåmånaders vistelse som stipendiat i Grèz-sur-Loing blivit upptäckt av franske kollegan Benoît Jacques.

JAN BERGMAN

Elisabet Erikssons hemsida:
http://www.ramverk.se/kcv/elisabet-eriksson



 
 
 


Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst