Håkan Dahlén
Måleri
Galleri Olsson & Uddenberg
15–30/3


 BROTTAS MED BEGRÄNSNINGAR
Håkan Dahlén vill måla det skönaste
 

Han tänker mycket i färger och kan gå omkring och grunna.
–  Kanske kommer en idé om en färgupplevelse jag haft och en lust att återskapa den i en målning, säger Håkan Dahlén.

Det kan vara ett stycke ärgad metall som har fastnat i minnet.
–  Jag är ingen naturalist men bryr mig inte om någon betraktare skulle få en figurativ association. 
Han ser andra som verkligen anstränger sig för att ta bort alla sådana möjligheter, Olle Baertling till exempel.
–  Hans färgskala är också allt annat än naturalistisk; han strävade medvetet åt det artificiella hållet.
Men det finns många metoder att applicera färg på en yta.
–  Du kan använda olika slags penslar, trasor, valsa ut den eller stänka den över duken.



Själv gör han det med spackel och kontrasterar med pensel. Han jobbar väldigt mycket med ytan, låter målningarnas lasyrer verka i lager på lager och har flera målningar på gång samtidigt.
Titlarna ska locka betraktaren att göra egna tolkningar.
–  Den rödflammande målningen heter "Som". Ja, som vadå? Himlar? Skyar? Landskap? Det finns en glidning mellan nonfigurativt och figurativt i mitt måleri, säger Håkan Dahlén.
Han lämnar mycket öppet.
– Jag är intresserad av vad som händer mellan färgernas klangstötar; vad kan uppstå ur nyansernas möten? I bästa fall hittar jag ett ackord som klingar genom målningens helhet.



Han lyssnar ofta på John Coltrane eller Miles Davis när han målar. Och Tom Waits.
– Kanske sugs någon ton eller slinga in i måleriets stämningar. 
Han kan känna en stark längtan efter att verkligen sätta en färg och när han lyckas uppstår något väldigt starkt, en förhöjning av själva livskvaliteten.
– Jag gör det allra vackraste eller kanske det skönaste jag kan föreställa mig.
Nyss sjöng Emil Noldes färgskala till så häftigt i en målning att det nästan blev för mycket till och med för Håkan Dahlén. Men upplevelsen var så stark att han lät den finnas kvar.
–  Jag är gärna både Nolde och Baertling. Vill gärna vara konstruktivist, modernist och romantiker på en och samma gång. Jag känner mig inte hemma i ismernas förutsägbara och kontrollerade regelverk.



Lite annorlunda är det i några av verken där han använder maskeringstejp för att uppnå en viss optisk och balanserad effekt.
–  Arbetssättet är inte kul, men man måste ibland utmana sig själv för att nå utöver sina egna begränsningar. 
Han  håller på med en utsmyckning på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och jobbar med laminerat glas och guld.
–  Jag blev så inspirerad att jag ville förlänga idén till utställningen och det resulterade i en båge över tre sammanhållna målningar som alltså är ett enda verk. 
Han har använt bladguld i flera av målningarna.
– Förutom att det är vackert ger det associationer i olika riktningar.
Placerad innanför kvadratiska ramar längst in i målningen kan guldet ge upphov till frågor om förhållanden mellan bildens yta och djup. Ibland rör det sig om små avstånd och ibland om betydligt större.
– Jag gillar att leka med ytans relativitet.



Det finns ett begrepp inom jazzmusiken, "spräckjazz", där samlade klanger släpps loss in till sådan vildhet att de närmar sig kaos. Mellan detta kaos och begränsning finner han sitt arbetsutrymme.
– Hur mycket kaos tål ett verk innan det blir formlös skit? Jag utnyttjar slumpen, vad slumpen ger för möjligheter till utveckling, säger Håkan Dahén.
Som frågar sig hur brusig eller spretig en målning kan tillåtas bli innan den går sönder.
–  Jag brottas mot begränsningar och därför tål jag inte alla regler som åläggs mig av till exempel minimalismen som jag i övrigt tycker är intressant. Var och en sätter upp egna ramar för sin lek.

ANDERS THURESSON    
 












 


080316
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst