Marie Falksten
Målningar
Göteborgs Konstförening
1
5/3-6/4


INRE LANDSKAP 
Marie Falksten ställer färgerna mot varandra

 

–  Jag utgår mycket från färgerna och formerna som jag ställer mot varandra. Sen letar jag fram en målning.


Marie Falksten arbetar i en ljus ateljé med stora fönster mot
innergården på Smedjegatan 5 mitt i Göteborg. Hon är medlem i en ateljéförening med många medlemmar som har sina arbetslokaler på den här adressen.
Det vitmenade trapphuset med uppsatta vernissagekort och konstaffischer vid dörrarna, vittnar om att stenbyggnaden i närheten av Kronhuset är en av få som inte blivit renoverade och konstnärer har fortfarande ateljéer här.
Efter några upptrampade sneda trappor och avsatser öppnar Marie Falksten dörren till ateljén med de två rummen som ligger på ömse
sidor om hallen.
På ena sidan finns en grafisk avdelning med en kombinerad koppar- och stenpress. På den andra den stora ateljén med staffliet där hon arbetar med en målning och målarbordet med färger och penslar i burk.



Runt om hänger hennes oljemålningar på duk.

Vi stannar till inför en stor målning med ett abstrakt landskap med vita husformer och nertill porträtt av en man med vitt hår och ett stort leende.
– Ser du vem det är?
Jag tvekar men skakar på huvudet trots att det visar sig att jag köpt lunch av mannen i många år. Men han hade mörkt hår på den tiden. Marie Falksten förklarar att det är göteborgsprofilen George Totari, palestiniern som startade en musikgrupp och öppnade lunchbaren Kaninen på Järntorget i början av 1980-talet.
– Den har sin historia, säger Marie Falksten om målningen Näckrosdammen.

 
Hon vistades i Israel när hon var ung, jobbade på kibbutz en sommar. Senare efter studenten och sexdagarskriget  återvände hon och gick på konstskola i Jerusalem ett år. Då kunde hon röra sig i både den gamla och nya staden.
– Hemma i Göteborg igen och ute med min hund pratade jag ibland med George uppe vid Näckrosdammen.
Många år senare väcktes minnen till liv när hon kom på besök i hans restaurang.
– Då kom han ihåg mig och min hund Robin.
De hade mycket att tala om med utgångspunkt i den oroliga mellanöstern.
– Hela den konflikten. Han var från Nasaret och vi pratade mycket och samtalet har fortsatt. Jag var uppfylld av det som hänt under det året och hade också palestinska vänner. Jag hade läst hebreiska med
både palestinier och judar från hela världen.
I den myllrande bakgrunden känner man igen formelement och färger
både från mellanöstern och Göteborg.
– Det är en ljus målning där det finns  förvecklingar.
På väggen intill hänger målningen Inland II med isberg som flyter  bland blåa granar och längst bort i det svarta en öppning mot en eldröd kvällshimmel. Men det är ett inre landskap mer än ett fysiskt yttre.



Marie Falksten målar abstraktioner av naturen, människor och djur förekommer ofta i hennes målningar. I spelet mellan form och färg uppstår omedvetet  ett sammanhang .
– När jag börjar måla gör jag det förutsättningslöst, säger hon.
– Jag får kliva tillbaka och betrakta det jag målat och fundera.
Plötsligt vet jag att jag ska ha den färgen där. Det är min erfarenhet som gör att något säger mig att jag ska ställa färger mot
varandra.
– Det är samspelet mellan  tanke, teknik, erfarenhet och hjärta.
På en målning sitter en vit hare med stora öron under en vintrig
snöhöljd grangren där det hänger en röd dekorationskula som vi brukar se i julgranar.
I ett annat abstraherat landskap finns en räv som vänder sig om och
ser bakåt.
– Det är parallellvarelser till oss.
Ofta finns något i bilden som för tanken till en skogssjö eller ett hav med okända djup.
– Havet har stor betydelse för mig.
Marie Falksten är en skicklig fotograf också och blev häromåret inbjuden att ha  en fotoutställning på en konsthall i Dublin av de bilder, svartvita, hon tog av människor och gamla hus i den irländska
huvudstaden under 1970- och 80-talen.
Under en stipendievistelse i Paris gjorde hon stadsbilder på masonit som hon efter hemkomsten monterade på runda träformer, avfall från en
mattaffär som blev hittegods i soprummet.
En målning  från Notre Dame har motiv av röda tält framför kyrkan.
– De restes för hemlösa, som det fanns så många  i novemberkylan.
Hon trivs med det lilla formatet.
– Det är en koncentration av någonting, av känslan. Om jag kan finna ett uttryck med små medel.
Hon arbetar med torrnål och ristar etsningar och tycker om att arbeta med stentryck.
– Det liknar inget annat. Man kan ta ett läppstift och göra något och
tvätta bort det röda men formen finns kvar. Stenen har ett minne. När
jag rullar över färgrullen fastnar färgen i det feta minnet.



Teckning, akvarell och kalligrafi, som hon hugger i sten, är andra tekniker hon gärna arbetar med. Hon gick konstindustriskolan (nuvarande  HDK) 1969-73 och har gått igenom många faser och har arbetat som lärare, kulturpedagog i Vara, utställningar med textilarbeterskor i Västra Götaland, bildlärare för utvecklingsstörda i Vara och Göteborg, med foto och film.
Marie har nyligen avslutat arbetet med en målarbok för barn för ett bokförlag i Göteborg (Kabusa böcker) och i mars visar hon måleri på Göteborgs Konstförening.
Många förknippar henne med porträtt.
– Det är jätteroligt att måla. Jag tycker om människor, det låter banalt  men det är intressant med människor.

JAN BERGMAN

 
 

080316
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst