Jonas Ellborg
Galleri Aveny
15/3-6/4


KRITISK MOT DET KONFORMISTISKA 

 

Jonas Ellborgs målningar uppvisar en spännande blandning av infallsvinklar, i både form och innehåll. Dröm, saga och dramatik, gestaltas ofta som filmiska sekvenser, inte sällan lustfyllt parafraserande berömda scener ur konsthistorien. Utan att på något vis söka kopiera äldre tiders konst, utgör dessa bilder tvärtom både ett "hommage" och en underskruvad konstkritik.  

– Jag tänker scenografiskt, med ljussättning, scenerier och allt. Jag leker mig fram i mina målningar, ser vad som händer, med ett slags Märklinkänsla, betraktar dem utifrån som modeller av situationer och konstruktioner. 
Han prövar att bygga upp ett slags pinnig arkitektur, likt Crystal Palace, ibland gränsande till dystopiska miljöbeskrivningar, ibland till en mer ålderdomlig stämning.



– Det är också roligt med pinnigheten, att både måla och teckna med penseln.
–  Jag bygger upp mer och mer i vissa bilder. Sedan kom bilarna; de är mera som tecken för bilar, jag har sökt en arketypisk form som ska vara lätt att tolka som bil. De blir i mina målningar ett slags symboler för ensamhet.
I ett par av dem leker han också med perspektivet.
–  Jag ser bildens figurer både uppifrån och nedifrån samtidigt, och tycker om att dramatisera skeendet med ljuset. Ibland kan man fråga sig var ljuskällan befinner sig. Det kan vara intressant att laborera med en inkonsekvent ljussättning.
Rummet är viktigt, illusionen av rum och rummets transparens, att kunna begränsa ett rum och ändå släppa blicken vidare i bilden.
–  Mina associationer går ofta till John Constables landskapsmåleri, eller till någon annan konsthistoriskt intressant period som inte så tydligt andas 1900-tal. Jag har en serie bilder, målade i vinylfärger, på grunderat litopapper, där människornas bildrumsliga konstellationer kan föra tanken till Karl XII:s likfärd.
Med ljuset från bilarnas strålkastare blir det som ett sorgetåg.
– Målningen här bredvid har jag skämtsamt kallat Kungliga Konstakademin. Den handlar om skulpturer som massproduceras – allt ser likadant ut. Om ett antal år kommer man att känna igen vår tids uttryck: Jaja, kommer man att säga, typiskt för 2000-talets första decennium. 
Han leker litet med tanken att konsten är så stark att man antingen rörs till tårar eller till censur.



Jonas Ellborgs målningar rymmer sida vid sida och i lager på lager både saga och film; bilderna är ofta ett slags burleskt nutida bondeskildringar, en Brueghel kan vagt anas någonstans mellan penseldragen, liksom spår av en Roy Anderssonskt skarp, och smärtsamt humoristisk, undertext, men utan hans gråskala.
– En målning visar äldre konstundervisning. Gustave Courbet har gjort en berömd målning där han själv sitter bland konsteleverna och förevisar hur man bäst bör göra. Jag har valt att belysa honom mitt i stora undervisningssalen, som en så gudabenådad konstnär och pedagog att solljusets guld står som en gloria kring hans huvud.
Naturligtvis är bilden ironisk, men också självironisk. Han har själv under många år arbetat som bildlärare på Falkenbergs Konstskola. Skolan finns numera på internet.



I en av Jonas Ellborgs bilder kan man få intrycket att en olycka nyss har skett. Samtidigt står figurerna där i godan ro mot asfaltens svärta. Belysta av starkt rött solljus, vilar de vid sina öppna bildörrar och samtalar.
En man i badbyxor står och tittar i en kikare ut mot flodens krökning genom målningens öde landskap. En cykel avtecknar sig i ljusskenet från bilarnas lyktor. Av allt att döma är det en solnedgång som gruppen av människor bevittnar. Men en del inslag i bilden motsäger en förenklad idyllisk syn.
– Ja, jag leker här också, fastän jag inte vet riktigt med vad. Det är den enda bilden som jag inte riktigt blir klok på varför jag har målat så här. Jag kan se min vanliga flirt med landskapsmålaren Constable eller med Hill, men jag har kapat träden med ramens överdel, det skulle ingen av dem gjort.
Det finns något sakralt i mina bilder, det är jag inte ensam om att tycka, men vad betyder det? Konsthistorien är präglad av gudsbilder och av gudomligt ljus, men det är inte säkert att det behöver stå för något religiöst.



En målning föreställer en skulpturateljé. Där står både skulpturer och modeller på knä, i en fysiskt smärtsam ställning som samtidigt är litet komisk. Positionen är både nedvärderande och obekväm för de stackars modellerna; resultatet blir i de färdiga skulpturerna både pompöst och löjeväckande.
– Det är på som på konstinstitutionerna. Eleverna tvingas in i samma form. I bilderna av den tysta staden pågår något liknande; innanför stadens ljudlösa stenväggar sysslar alla med samma konformism.
Jag är kritisk mot det konformistiska och samtidigt mot mig själv. Det är svårt att se sig själv utifrån, betydligt lättare att kritisera andra.
Några av Jonas Ellborgs målningar drar mer åt det dystopiska än andra. En stads skyline kan anas långt bort vid horisonten; i bildens förgrund sitter, på ett räcke uppe på ett berg, några fasta kikare att använda under kanske fem minuter, för en billig penning.
– Jag kan nog skönja något av Hieronymus Boschs brinnande stad i målningen. Här befinner sig kikarna på betryggande avstånd från civilisationen, på avstånd från ett Metropolis, som redan börjat skaka i sina grundvalar.
Ett liknande drag av hotfullhet finns i bilderna av en bocciaspelare. Han håller ett rött klot i handen. Kroppshållningen berättar att han är på väg att kasta, men kanske kommer allt att stanna upp innan klotet hinner lämna handen? Spelaren står i en, av grönskande häckar inhägnad, stillsam idyll. Hotet kan bara anas som en stämning i bildens sommarlätta skuggor.
– Det råder nog ingen tvekan om att hotet kommer utifrån, säger Jonas Ellborg.

ANDERS THURESSON  

 

 






080320
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst