Monica Månsson
Galleri Anna H
22/3–6/4


 SKÅLFORMER MED UNIVERSELL SYMBOLIK
Monica Månsson målar balans och harmoni

 

Skålar och kärl svävar framför betraktarens öga, på en och samma gång solida och upplösta. Bottnarna är så snävt formade, att de synbarligen omöjligt kan stå för sig själva. Samtidigt är de formliga under av balans och harmoni.

– För mig är det viktigt att få färgpigmenten att flyta ut och att måla i många lager. Ljuset är det stora formbärande elementet i all akvarellmålning; jag har från första början bestämt varifrån det skall komma, och på vilket sätt det skall lyfta fram den form jag sett för mitt inre öga och gjort en skiss av.



Hon har ett väldigt kontrollbehov
– När färgen gör något som jag inte väntat mig kan jag få panikkänslor innan jag ser hur jag kan utnyttja läget. Målningarna blir för det mesta bäst när jag inte helt får bestämma själv, säger hon.
Det blir ett samspel mellan vad färgen vill och hennes egen vilja.
– Men ibland blir det som jag tänkt; för det mesta ett tråkigt resultat.
Arbetet pågår under spänning och vånda - mest vånda.
– Akvarellmåleriet är en snabb process, sedan kan jag sitta och vänta medan en yta torkar. Ibland måste jag ingripa på något sätt. Om det inte blir som jag har tänkt mig är det först en stor besvikelse – det är som om färgen dör mitt framför ögonen.
Hon använder samma papperskvalitet hela tiden och med en yta som tål många färglager. Förra lagret får inte lösas upp av det nya. I flera målningar ligger så många som åtta till tio lager av olika färgpigment som bidrar till att variera motivets form. Bildens skuggor och dagrar lyfts fram.
– Det går åt mycket vatten för att färgpigmenten skall fördrivas som jag vill, över hela ytan, säger Monica Månsson.
Det kan vara svårt att stanna upp och riktigt veta när en målning är färdig.
–  Jag försöker se den ur olika vinklar, håller ibland upp den framför en spegel för att känna på bildens balans. Någon liten detalj kan man alltid ordna till efteråt.
Färger beter sig på olika sätt.  Neutral Tint, till exempel, sprider sig snabbt i en våt yta medan Raw Umber drar ihop sig.
–  Om jag råkar få en pigmentbitning (markant linje av torkad färg) rakt över motivet är bilden så gott som omöjlig att reparera. Tinten sitter där den sitter. Men jag har svårt att kasta bort målningen; kanske hittar jag en ny infallsvinkel!



Akvarellmåleri är ofta så skirt men det behöver det verkligen inte vara. Tidigare målade hon rostiga plåtar, skruvar och muttrar.
–  Det var spännande att söka hitta en balans mellan materialets tyngd och lätthet, metallens åldrade patina.
Men ur dessa bilder har hon utvecklat ett annat slags måleri där ljuset spelar en delvis annan roll än att ge form åt, till exempel, ett kärl. Ur kärlens grundform har ett än djärvare linjespel utkristalliserats; ett par målningar leker anarkistiskt med skålarnas och kärlens visuella förutsättningar.
Formerna har blivit mer upplösta, och ibland har Monica Månsson ristat med ett vasst föremål i färgen för att bryta upp linjernas jämnhet. Kärlformens universella symbolik, blir i dessa målningar än mer påtaglig.
I en akvarell har hon med färgstänk vidgat en snäv svävande skål utåt i målningens yta av skyig himmel. En annan äger i kärlets kupade väggar samma slags spräckliga skörhet som ett fågelägg.



– I skålformerna och i några andra motiv där ljuset spelar en särskild roll vilar jag i en kristen tro som jag inte så ofta talar om. Vad har jag för formspråk inom mig, som jag kan formulera i måleriet? Det är en ständigt återkommande fråga för mig, säger Monica Månsson.
– Ibland kan jag gå på en målning helt vilt – den håller i alla fall inte, kan jag tänka. Å andra sidan gör det inget – det kan bli bra. Jag åker ständigt upp och ned mellan dessa ytterligheter, mellan vågdalar och toppar, under arbetets gång.
– Nu håller jag på att utveckla skålarna till ett annat slags form.
På torsdag har hon vernissage i Sandared. Senare i vår deltar hon i en jurybedömd samlingsutställning i Väsby Konsthall.

ANDERS THURESSON   

 


 

080324
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst