Lennart Didoff
50 år kring Medelhavet
målningar
Galleri Majnabbe
29 mars – 13 april


 VERKLIGHETEN SOM TEATER
Lennart Didoff söker upp historiens röster

 

En förbehållslös, känslig blick som får sin förlängning i pensel och färg. Ett dukens språk som vädjar till våra innersta, kanske förträngda, minnen av det mest smärtsamma, må vara en tid av krig och förföljelse eller "bara" ett svunnet livs dofter och intryck.

Mot sinnena stiger madeleinekakans, än en gång uppväckta, nyansrikedom ur det förgängliga redan levda livet, i lager på lager av jord och sten under våra fötter.
Det handlar om göteborgskonstnären Lennart Didoff och det är en händelse som ser ut som en tanke att han just har haft kontakt med författaren Peter Englund som nog kan sägas stå i ett visst gestaltande släktskap.

– Peter Englund skrev i samband med utgivningen av en av mina böcker (… och det hände sig vid den tiden) att "jorden har ett långt minne", förklarar Lennart Didoff.



– För mig kan en stenig hed på Kreta, som för andra inte är något speciellt intressant, bli till ett koncentrat av händelser långt tillbaka i tiden. Heden blir för mig den spelplats och den yta, som tog emot de tyska fallskärmshopparna, och ges därför ett kärvare och starkare uttryck i form och färg.
Även om han uttrycker sig realistiskt anser han själv att han använder ett poetiskt bildspråk. Det är ett sökande efter den sanning som rådde en gång under alldeles speciella omständigheter.



– Gränsen mellan realism och poesi är för mig flytande, men görs mycket tydlig i till exempel Meret Oppenheims pälsklädda kaffekopp. Bara tanken att föra denna kopp till läpparna, kan leda vidare till en annan tanke, att i en grötigt bullrande vardag få syn på poesin. Få in den ända in i mungiporna!
Annars hittar han den kanske, fastän med andra förtecken, i en mur med skotthål i Warszawa.
– En av mina målningar om nazitiden bär titeln Statistik i järn. Det är inget som jag har hittat på; minnesplatsen finns fortfarande kvar där på Lewetzowplatz i Berlin, bredvid en rostig järnvägsvagn.



Lennart Didoffs målning är stark med den ljust blå himlen bakom, synlig genom bokstävernas och siffrornas utstansade hål. Den skulle göra sig bra tillsammans med Lenke Rothmans stycke järnvägsräls och barnets boll som ensam ligger där, borttappad mitt i spåret på Göteborgs Konstmuseum.
Under Libanonkrisen i slutet av 1970-talet gjorde han en serie målningar av hyddor och skydd av olika slag och såg då särskilt barnens utsatthet i strandkanternas sandslott, med hotande kikarsikten brännande mot försvarstornen.



På ett liknande vis arbetar Didoff med alla sina iscensättningar.

– Jag upplever faktiskt verkligheten som ett slags teater. Man läser då och då att folk målar för att bemästra sitt inre kaos; för mig har livet varit en enda lång väntan, men jag vet inte på vad, säger han.
– Jag har känt det både i vardagen och i konsten. Inte så att jag trängtar efter det hinsides, eller på något vis önskar lämna jordelivet; snarare ett slags Beckettsk väntan på något som kanske liknar Godot?
Det finns ett allvar i nästan allt som han har gjort och konstnären Staffan Hallströms symbolik har alltid lockat.
– Jag har en tråd till honom, hans utlämnande konst, hans isjakter och vilsna hundar.


Han kombinerar sin expressivitet med en oroande ensamhet. Efter en ögonoperation höll jag länge på med att måla en insektssamling, en serie under namnet Sömn hos en samlare. Insekterna ligger där sida vid sida i all sin ensamhet.
I början av 1950-talet korsade en hjärtsjuk människa Lennart Didoffs väg. Det var en inledning till många års tecknande av gamla människor.
– I iscensättningarna av det som tidigare skett ser jag också ständiga scenväxlingar mellan vem jag varit, hur jag målade förr, och hur min blick med tiden genomgått förändringar. Man kan inte se det hos sig själv förrän senare när man börjar få litet mer distans. Men det här med teater ligger djupare i mig än vad jag trodde.
Lennart Didoff har ägnat mycket tid åt teaterteckning och med åren vunnit stor skicklighet i att snabbt fånga och kasta ned sina skådespelarfigurer på papperet. De ser i varje fall ut som om de mycket snabbt har hamnat i ritblocket och man måste förstås vara rätt kvick i vändningarna för att hinna med att registrera aktörernas, ibland plötsliga, rörelser.



Sedan följer efterarbetet hemma, med små justeringar, kanske att sudda bort en linje eller att lägga till några dagrar. De gamla rolltolkningarna lever än idag, genom hans närvarotyngda teckningar.

– Ja, teater är ju ögonblickets konst, och kanske jag skulle ha låtit pennan vila just därför att det är teaterkonsten som uppfyller rummet? Men det har varit så roligt att jag inte har kunnat låta bli. Det är klart att det ibland kan vara svårt att hinna fånga rörelsen i flykten; det kan hända att man missar någon detalj, frisyren eller något annat.
– Men det var viktigt med detaljerna när man tecknade för teaterrecensioner. Ofta satt GT: s Brit Swedberg, en mycket lyhörd teatertecknare, liksom jag med en liten lampa över ritblocket.



Det var en intressant och spännande period och han minns en gång på Stadsteatern under en repetition då den finske regissören Jukka Turkka stod och gastade åt en stackars skådespelare. Och i nästa sekund: "Har tecknaren ljoos?".
– Under ett ögonblicks förvirring tänkte jag att han önskade att jag skulle bjuda på något att dricka innan jag fattade att han syftade på ljuset. En annan gång frågade en stressad och avvisande regissör om jag arbetade med lampa. ´Nej, med mjuk blyerts´, svarade jag och då gick det bra.
Lennart och hustrun Ann-Mari Didoffs många resor har gått kors och tvärs genom ett, tidigare förött, Europa men också under många år till länderna kring Medelhavet, Italien, Grekland och inte minst till Kreta.
Men det är inte som soltörstande turister de rest runt; istället är det historiskt pålästa resenärer som bland ruiner och gravar, bland höga berg och nära havet sökt upp platser där röster ur historien kan avlyssnas med skissblocket berett. Vad har du kvar från till exempel Kreta?



– De arkeologiska utgrävningsområdena har blivit allt hårdare avskalade och har berövats sin själ av turismens ökande slitage, slår Lennart Didoff fast.
– Men det finns platser än idag, som Mykene, Argos, Delphi och Olympia, där stenarnas integritet och oåtkomlighet står i direktkontakt med människan själv, med hennes själ, hennes irrgångar av undran, hat, svartsjuka, hybris och blod.
– Men jag måste erkänna, att jag inte längre kommer åt det jag tror att jag sökte. Det finns kvar som hemligheter i de väldiga bergen, lika oåtkomligt och skyddat som den urgamla myten och sagan själv.
  

ANDERS THURESSON

 


 



080330
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst