Roger Wikheim
Mixed media
Galleri Viktoria
29/3–10/4


MÅLAR MÄNNISKOR SOM ÄR ÖPPNA FÖR LIVET 
Roger Wikheim gör det han tycker om


 

Han målade mest olja förr men numera får han ont i magen av den. –  Det blir istället akryl och aldrig efter modell. Jag fångar in vad jag sett i minnet och målar sedan fritt och improviserat, säger Roger Wikheim.

Han gör mest figurativa saker i omgivningen som målarbordet och sin katt.
– Jag målar mig alltmer bakåt i tiden, och tycker det är litet synd att jag inte har bilder från min tidiga skolålder. Det hade varit spännande!
Nyligen var han i Grekland och såg en ny sida av sig själv.
– Träden i byarna var vitkalkade; när jag började måla av dem upptäckte jag att de förvandlades till figurer under penseln.
Tidigare hade han hållit på rätt mycket med landskap och naturmåleri.
– Nu började kvinnofigurer lösgöra sig ur träden!



I sitt måleri har han rört sig från djupa intryck av havet (han tillbringade flera år till sjöss). Han landsteg också inom konsten till ett fastland, som sedermera blev till målad växtlighet.
– Nu börjar jag komma tillbaka till barndomen. En cirkel tar form.
Roger Wikheims ateljé i lägenheten på Kryssdäcket i Masthugget finns skildrad i ett par olika versioner, liksom katten Luddes räksupé. Ludde, har den stora turen att varannan vecka bjudas på sådan högtidsmat.



Han ser förnöjd ut, ur djupet av det svarta nystan han utgör på ena sidan av bordets rutiga duk. I en målning, betitlad Väntan, har han fattat posto vid kylskåpet.
Ludde kom tassande en tid efter det att Rogers förra katt hade försvunnit.
– Ja, det var nästan som en reinkarnation, minns Roger Wikheim.
Han målar vad han tycker om. Katten. Kvinnor. Rent ekonomiskt har han genom tiderna hankat sig fram.
– Jag är autodidakt, och har väl egentligen alltid målat. Det värsta som finns är en vit duk, det gäller att snabbt som fan fylla upp den. Men jag är tyvärr litet slö, har inte haft utställning på flera år. Inför den här har jag haft piskan på ryggen för att kunna få ihop tillräckligt med målningar. Nu ser det bra ut.



Själva måleriarbetet går snabbt, i en driven stil; hastigt utslungade intryck över duken, då särskilt kvinnobilderna vars fria positioner utstrålar glädje och lätthet. Att de saknar ansiktsdrag uppvägs av måleriets nästintill dansanta energi.
– Ja, det är människor som är öppna för livet och det är själva känslan som är viktig för mig att uttrycka.



En dag gick han förbi ett skyltfönster på Avenyn och blev så inspirerad att han tog en bild av det.
–  Jag gör ofta så för att ha ett underlag och för att lättare komma igång. Så funderar jag ut en komposition, målar och sitter sedan ofta och lurar litet över nästa steg i processen.



Han bodde på Lilla Kornö under några år sedan jag varit till sjöss och målade ofta mycket hårt väder, vågor och stormfåglar.
– Hela västerhavet låg på och det var tacksamt att hitta motiv. Nu är det andra vågor som gäller, men det blåser litet nu också, avslutar Roger Wikheim.

ANDERS THURESSON

 


 









080330
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst