Camilla Pyk
Måleri
Art Venue Gallery
29/3-19/4

 VÅGAR UTMANA SIG SJÄLV
Camilla Pyk målar en sällsam värld
 


En sällsam värld bestående av idel typer med vassa tänder som hänger på krogarna, de flesta hämtade ur Camilla Pyks tidigare vänkrets, befolkar hennes målningar. En del av dessa rovdjur har förlänats smått mänskliga drag, medan andra hungrigt jagar i flock över ödsliga marker under månens kalla sken.

– Ofta vill jag skildra hur det är att leva, att ingenting bara är enkelt i relationer eller i kommunikationen mellan oss människor. Ändå är vi alla rätt lika innerst inne.



Många av hennes bilder är målade i mer driven stil, i några nyare målningar har hon vågat utmana sig själv med ett rasande grällt måleri. Med en underhållande obstinat kletighet ställer hon till exempel gult mot illande grisskärt, medan bildernas naivt formade figuranter mest av allt liknar streckgubbar i en tecknad serie.
– Somliga anser att man skall bli vuxen. Men vad är det? Mognad kommer av att bara vara. I varandet sker hela tiden små omärkliga förflyttningar. Man har ett medvetet jag som man i stunden inte vet om. När jag målar vill jag göra det i det tillståndet. Jag sätter på radion, inte P1, men kanske P3; det är en bit medvetande som jag vill få bort, för att kunna distrahera mig själv. Tystnaden funkar inte.



Djur och odjur samsas på hennes stora dukar; orden tycks ibland flyga ur någons mun, likt en gul långsträckt orm, i riktning mot den tilltalade. Mesigare djur står vid sidan om och tittar på. Fåglar, förstorade av bildens stämning, flyger vakande över en vidöppen himmel.
– De flesta av figurerna är mina kompisar i ett slags tolkning som ibland gör dem till krogvargar, ibland till mer beskyddande arketyper.
Hon arbetar också en hel del med giclée, d v s bläckstråleutskrift på syrat papper, i mindre målningar vars färgkonstellationer först bearbetats i datorn.
– Metoden ger många möjligheter, och det kan bli ett väldigt härligt bett i färgen, berättar Camilla Pyk. Gicléerna är oftast gjorda utifrån tidigare målningar, i krympta versioner eller i mindre utsnitt. Jag rensar i bilderna och renodlar färger, söker hitta en stämning. När jag målar som vanligt har jag många verk på gång samtidigt. Inför den här utställningen har jag jobbat med dem tillsammans på ateljéväggarna för att kolla hur de snackar med varandra.



– Jag började måla tidigt. Madeleine Pyk är min faster och konsten har alltid funnits runt omkring mig. Vi brukar träffas då och då, prata och diskutera, det är livgivande och kul.
– Bilderna innehåller litet varierande budskap, en varg som skrattar åt döden, en hand som håller i ett barn med hårt och okänsligt grepp, och för att vara bimbo måste man väl vara litet…, ja litet…, du vet vad jag menar.

Det ligger väl i själva ordet: litet koko?
– Just det. Men vargarna är både bra och dåliga, som alla. Dom som vi tycker mycket om är båda delarna, det vill säga människor. När man inser det mår man bra. Men vargen kan också vara farlig, som till exempel när man ser på nyheterna och försöker få en känsla av vad det är som händer och vem man är. Hur man själv känner det, eller hur de som är utsatta känner sig. Vargarna blir en kommentar till avståndet och omedvetenheten om världen. Å andra sidan: på utställningar har jag hittills alltid haft med olika versioner av en gris och en varg som jagar varandra.
– Jag hade tidigare en kaxighet utåt; den har jag tappat alltmer och det känns bara bra, avslutar Camilla Pyk.

ANDERS THURESSON

 

 



 


080407
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst