Eva Göransson-Apelquist
målningar
Galleri Majnabbe
29/3–13/4


 BRA MÅLERI UPPSTÅR UR INRE SPÄNNINGAR
Eva Göransson-Apelqvist målar
i Göteborgskolorismens anda



Eva Göransson-Apelqvist har valt att måla i Göteborgskoloristernas anda, skolad som hon är av fadern Bror Göransson. Farbrodern Åke Göransson är förstås också en av många förebilder.

– Det gäller att måla formen med färgen. Det är stora ord att använda och mycket, mycket svårt att åstadkomma.
Hon har arbetat som konstnär i trettio år och det både var och är ett ständigt sökande.
Fifty-fifty mellan lust å ena sidan, ångest och vånda å den andra i samband med själva målandet.
Jag har haft och har väldigt roligt, men det har också varit mycket tårar och skit.
Hon får slita sig fram tills hon blir det redskap som kan utföra arbetet.
Om jag måste sluta måla av en eller annan anledning kan det ta lång tid att återkomma, att försätta mig i samma tillstånd. Det går snabbt att formulera vad jag skall måla, men sedan…
När hon höll på med de senaste två målningarna råkade hon stänka till med penseln och fick en helt oavsiktlig röd punkt i nedre delen av den ena. Den satt helt perfekt som balanselement men hon hade nog aldrig kommit på det själv.



I den andra blev hon förbannad, slet med trasor och målade över bakgrunden i omgångar när hon inte tyckte att hon lyckades.
– Det blev riktigt bra, tycker jag nu, med litet distans. Men helheten är litet för snäll och harmonisk; det kan ofta bli så när jag inte mår bra. Lugnet kommer ur en dialog med måleriet, och ur detta stiger oftast ett starkt temperament. När jag mår dåligt speglar bilden tillbaka det tillstånd jag vill uppnå. Bra måleri uppstår ur inre spänningar; jag ser tydligt hur gestaltningen verkar, tvärtom mot hur jag mår.
När Eva Göransson-Apelqvist är ute och reser har hon med sig akvarellfärger och skissblock, men målar aldrig utifrån skisserna.
– När jag kommer hem "spyr" jag ur mig bilder, så länge jag har dem kvar i minnet. Sedan börjar jag med pensel och lägger kol efteråt för att betona eller förstärka viktiga linjer. Ibland bygger jag upp ett stilleben med upp till femtio skisser, bara för mitt eget öga, för att undersöka motivet.



Mestadels jobbar hon i olja men ibland i akryl som är lättare, rent fysiskt.
– Jag borde teckna mycket mer än jag gör; många säger att jag är en bra tecknare och det är jätteviktigt att teckna. Om man målar utan att ha teckningar i grunden tror jag att måleriet tar stopp en vacker dag.  
Målningen med träden är ett exempel på en äldre bild som hon hade modet att ta fram igen och jobba litet på.
– De, i mitt tycke, bästa är målade över gamla målningar; en del får jag då omedvetet gratis; jag kan dra nytta av färger och linjer som jag ser i ett nytt ljus i en annan komposition än den tidigare avsedda. Jag börjar så smått lära mig att koppla bort vänstra hjärnhalvan.
Hon har jobbat mycket med Barnakademin, från början hennes egen skapelse och har rest runt en hel del som ambulerande konstnär i skolorna. Kommunen har stått för fyra lektioner med fjärdeklassarna.
Per Liljenberg, senare rektor på Gerlesborg, tog initiativet till undervisningen. En lektion kunde gå ut på att teckna ett äpple under cirka femtio minuter. Inga suddgummin fick användas och 99 % av barnen klarade av det.
– Ibland kom en elev fram till mig: Nu är jag färdig. Men, svarade jag, det är ju en hel kvart kvar. Jag jobbade med 12 000 barn under sju år. En del lärare var väldigt entusiastiska. Vi målade både äpplen och kroki med vänster hand.
Då hade hon läst 20 poäng pedagogik och hade ett brinnande intresse för Reggio Emilia-pedagogik. Där ligger grunden.
Under en lång period hade hon sin ateljé i Skomakarhamnen, strax norr om Falkenberg.
– Där kunde jag komma in i sådana tillstånd, att färgen började ta över från handen. Då lade jag av. Med Åke Göransson i minnet – den tröskeln kliver jag inte över. Jag har ett liv också, som jag vill leva. Men det väcks intensiva minnen av att se på hans konst. Han dog tre år innan jag föddes, men farmors lägenhet på Höjdgatan, som han har målat av, är densamma.



På den stora utställningen 2002 var det så starkt att möta hans måleri att jag började gråta. Färgerna talade till mig; jag kände igen mig i hans lyriska färgspråk, och jag kan ibland känna ett visst släktskap med Åke i mitt arbete. Hans Nilsson, en av lärarna på Falkenbergs konstskola, sa till mig en gång: Er farbror är en av de största!
– En jämförelse är förstås omöjlig. Men det var intressant att arbeta för Hans Nilsson, en mycket sträng kritiker. Jag har förstått att mycket handlar om mod och om att stå med fötterna på jorden. Att teckna är nödvändigt, sa han. Men man föds som kolorist.

ANDERS THURESSON 

 

 

080407
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst