Bo Söderström
Målningar och objekt
Galleri Konstepidemin
29/3-20/4



LÄGGER INNEHÅLLET UTANFÖR BILDEN




Bo Söderströms starkt reducerade, abstrakta målningar, är alla resultatet av en långvarig och mödosam nedbrytningsprocess, alltifrån skisserna inför motivens åkrar och fält, himmelsvida öppna landskap, horisonter, ljusets avtryck i jordar och hus, intill måleriets allra viktigaste, mest nödvändiga beståndsdelar.

– Senast, till min förra utställning i Ystad, hade jag börjat fästa armeringsjärn som ett slags ramar kring några målningar.
Han har fortsatt att renodla denna idé och till och med gnidit in järnet med gammal spissvärta för att ge det ett än mer solitt uttryck. Då uppstår en spännande glidning mellan måleri och objekt.



– Förut satt järntenarna regelbundet i bildens förlängning ut i en tänkt ram. Nu har jag förändrat deras rytm.
De flesta av Bo Söderströms nyare målningar och objekt, synes också ha utsatts för ett delvis nytt tänkesätt. Humoristiskt lekfulla bilder av bundna prickar som bryter sig ut ur gamla cirklar och ger sig ut på vift, ger en aning om att något rör sig åt ett annat håll. En måleriskt spetsig udd tycks sticka ut mot betraktarens öga i flera av objekten, som om Lilla My sutte inne i hans verk och hötte mot åskådaren med en ilsket knuten näve.



– Jag leker med färg och form för att hitta fram till ett språk som stämmer. Tidigare lät jag en del av skissernas streck vara kvar under målningen. Minimalismens kärna är stark reducering; jag arbetar ständigt med att driva en balansgång mellan upplevelse och konstnärligt uttryck allt tätare intill vartannat, utan att förlora i intensitet.
Inspirationen från en vistelse i Grez sur Loing lever kvar i flera av verken. En tätt hängd samling målningar, som i Ystad fick ett eget rum, ackompanjerade av fritt komponerat saxofonspel, har också här fått en egen vägg. Alldeles intill, i en nisch hänger en ensam målning i nästan sakralt majestät. Utan att väja för grälla nyanser låter Bo Söderström en bred linje i smutsgrönt kraftigt lysa till över verket.
– Det tar verkligen död på det insmickrande, eller hur? Å andra sidan har jag kvar en stor blå målning sedan tidigare och jag vet inte hur många gånger jag har målat om den för att hitta exakt rätt blå färgton. Det finns ingen färg som är så känslig att blanda som blått.



Men till slut lyckades han att kombinera olika blå pigment ur sin gedigna samling av färgtuber.
– Plötsligt var den bara där. Jag vet inte hur det gick till, det skulle vara svårt att göra om! Tidigare har jag arbetat med ett slags bruk i färgen som drar till sig ljus istället för att stöta bort det; det fungerar fortfarande bra.
– Sedan har jag jobbat en hel del med rostiga plåtskivor; jag har med ett par stycken. Tempera står väldigt vackert mot rost och lackad oljefärg. I de verk som målats i olika kompakta färgfält, har jag balanserat dem mot varandra med små små förskjutningar i bredd eller höjd.
Att Bo Söderström arbetar utifrån inre bilder blir uppenbart bara man tillåter sig att dröja en stund vid målningar och objekt. Färgmättade rum stiger ur bilderna, även om alla hans bilder börjar med en teckning.
– Jag är ingen renlärig konstruktivist, långt därifrån, skrattar Bo Söderström litet ironiskt.



Objektens former leker med ljuset; ett vinklat djupblått stycke trä, pastost målad i en ton som, djup men ändå nyanserad, frestar blicken. Ett annat, vars öppning i en starkt röd orange ton sjunger till i en intensiv trumpetstöt, bligar på en och samma gång stint och uppkäftigt mot betraktaren.
– Äntligen röd, har jag kallat den. Jag arbetar numera mycket med trä, skuggor och järn; överhuvudtaget intresserar det mig att lyfta innehållet från bilden och förlägga det utanför. Många av mina objekt är hämtade ur fragment från andra målningar, andra är friare experiment, som de små polerade knoppar som man utan vidare kan spegla sig i, om man är på det humöret.

ANDERS THURESSON

 

 

 
 
 
 

080405
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst