Galleri Viktoria
5/2–13/2 2005

Iréne Annerud


Intention kallar Iréne Annerud sin utställning. I måleriet vill hon känna sig ödmjuk inför det hon själv har att ge.
– Det är en dialog mellan det jag skapar och mig själv. Jag har en idé från början men har lärt mig mer och mer att ge upp den med tanke på vad som händer när jag arbetar, säger hon.




Iréne kan gripas av ett möte när hon målar som gör att arbetet ändrar spår.
– Ibland har jag en vilja att ge uttryck för något speciellt. Jag vill skildra naturupplevelser eller en introvert känsloupplevelse som driver på.
En målning har hon döpt till Tre systrar och den ansluter till legenden med samma namn. Hon har målat den äldsta, transsystern, som är inåtvänd och begrundande, kärlekens syster som är bejakande och Lilla hoppet, som inte kan gå fort nog fram i livet.
– Den bilden behöver vi som vuxna. Den bygger på en religiös tanke.
En annan målning Sorgen och glädjen, bygger på egna känslor inför ytterligheterna i livet som hör ihop. Målningen Sonat är med sitt mer abstrakta innehåll ett exempel på vad som händer när hon överrumplas på vägen. Genom portar kallar hon en målning med symbolisk innebörd.
– Ser du att det är en skidåkare? Bilden ser först abstrakt ut. Jag jobbar mycket så att det finns ett föreställande motiv någonstans, om man vill se det. Jag vill inte störa betraktaren, säger Iréne Annerud. Med starka uttryck och färger laddar hon målningen med en filosofisk fråga som berör livet självt:
– Ibland river vi portar, ibland går vi i mål. Den titeln kan man ta med sig. Hon skissar snabbt i kol och bär skissblocket med sig. Tidigare har hon tecknat mycket under konserter, vilket gav upphov till en serie målningar. Det musikaliska ligger nära måleriet. Iréne är själv körsångare och maken spelar trumpet i storband.
– Jag tycker mycket om blues.



Men den här gången är utställningen mer blandad. Att hon arbetar med regi, drama och scenografi sätter sina spår.
– Människors kroppsspråk är viktigt och ger impulser i måleriet. Jag skriver ofta, färgerna tänder ord hos mig.
Men de egna känslorna är en outsinlig källa. När hon känner att något bubblar över i henne tar hon fram penslarna.
– När känslorna blir starka vill jag måla!



Trots att hon är östgötska, bor i Linköping, har hon fått inspiration av de bohuslänska klipporna. Nämligen under kortkurserna för Georg Suttner då hon lärde sig att blanda sand i färgen för att måla den gråa strukturen i berg.
– Om siktet ät inställt kan man se formationer och figurer i klippor och grenar. Vi fick öva oss på att gestalta det som kommer ur stenen, det finns ett liv där. I grenverket vill jag gestalta rörelse trots att allt stod stilla.
Ett par målningar handlar om sving. Men inte om musik utan något helt annat, golfspelandet, en annan av hennes passioner.
Iréne målar i oljefärg och visar i några målningar hur hon tecknar upp motivet med så kallad oil bar, olja i fast form.

JAN BERGMAN

 

2005