Lars Johansson
Målningar
Galleri Stockselius, Skövde
29/3-13/4


KOLORISM OCH DRAMATIK I MOTSATS
Lars Johansson utgår från myter
 

I den nyutkomna boken Atlantis finns fragment av målningarna. Nu visar han dem i sin helhet.
Det inte skulle bli en konstkatalog utan en riktig konstbok med sina egna förutsättningar, förklarar Lars Johansson.


Atlantismotivet leder djupt ner i människans psyke.
  Ofta säger vi ”det där kan inte jag göra mig en bild av” om stora händelser. Då kan myterna vara till hjälp, säger han.
Det är stora berättelser som ger sammanhang där sammanhangen är svåra att se direkt. Myterna hjälper oss att se och förstå.
Atlantis är ett exempel som alla känner till.
Det öppnar för kommunikation och det söker man ju som människa och som konstnär. På ett sätt kan man till och med säga att myten är mera verklig än verkligheten.
En atom finns bara som atomstruktur om man betraktar den. Vänder den ryggen till blir den bara energi.



Verkligheten är komplicerat att förstå och förhålla sig till. Han ger ett exempel.
Jag och min bror gick och hämtade mjölk en gång i vår barndom. På bondgården fanns en spets. Jag har ett starkt minne av hur spetsen plötsligt blev rasande och anföll min bror. När vi talade om det som vuxna sa min bror tvärsäkert: ”Det var ju dig den anföll!”
Vems verklighet är sann?
Jag ser myterna som ett sätt att få rätsida på den undanglidande verkligheten. Man kan inte nå verkligheten genom att göra bilder av den. Människolivet har inte med axiom eller ställningstaganden att göra. Om någon säger ”så är det!” kan man snarast utgå från att det är motsatsen som gäller.
Lars Johansson målar antika skulpturfragment och vatten.
Bilderna är en massa sammanblandningar. Jag försöker göra en målning som kanske borde varit en film. Det är fragment av Herafiguren, Zeus hustru. Jag har tagit henne för att formen passar mig.
Sen är det ytor eller vatten. Och en vertikal rörelse i bilderna. Sjunkande och stigande.
Jag sätter kolorism och dramatik i motsats till varandra. Ockra och ljusrött blir inte ljusspelskontrahenter.



Han söker dynamik hellre än flimmer och ljus.
Jag vill ha en stil i viss mån men inte överdrivet. I de här målningarna jobbar jag med jordfärger, ockror, siena, umbra, violett, blårött och kadmiumgult.
Han använder orena färger. Och tycker om motsatsförhållanden.
Paradoxer förklarar och hjälper en att förstå. Jag har ett drastiskt sätt att mätta på. Nedslagen är distinkta och däremellan gör jag måleriska pauser.
Han liknar måleriprocessen vid höjdhopp. Förberedelserna tar lång tid. Men hoppet går fort.
Jag tror alla som håller på med måleri på ett eller annat sätt håller på med målningar av mytisk karaktär. Det har inget med att beskriva verkligheten att göra utan är ett sätt att närma sig verkligheten.
Måleriet är aldrig vetenskap eller forskning.
Det är ett komplement till forskningen. Jag forskar inte utan gör måleriska urladdningar för att försätta människor i en känslosituation av mottaglighet. Jag vill inte överdriva tankens betydelse för mina målningar. När de är som bäst får de en vision att blänka till.




Det är fragment och ytor.
Fragment innebär att tankarna går till död och förgängelse. Jag ser på fragmenten som rester. En bra målad skärva kan berätta mer än hela krukan själv. Det är som de där medicinerna som får starkare verkan ju svagare dosen är.
Att upprepa motiven blir som ett slags mantra.
När jag gjort en målning ser jag att det finns hundra målningar till som måste göras. Men nu börjar jag känna att jag är färdig med det här temat. Jag ska göra ett par målningar till där jag drar ut konsekvenserna av vad jag kommit fram till hittills. 
Lars Johansson ser en hinna mellan honom och verkligheten som är både till hans skydd och hans förtvivlan.
Jag vill måla revorna i den hinnan.

BO BORG

 


 

Läs mer om Lars Johanssons bok Atlantis >>>

080408
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst