Jussi Ojala
Keramik
Lerverk, Göteborg till 13 april
Sju Skaraborgare, galleriet på Rörstrands museum i Lidköping till 31 maj
Skövde konstmuseum 19/4-25/5


SJÄLSLIG FUNKTIONALISM
Jussi Ojala är metallarbetaren som blev keramiker


 
Jussi Ojala är metallarbetaren som blev en av Sveriges främsta keramiker.
Man kan säga att det var en ren tillfällighet, säger han.

Grunderna i keramiken lärde han sig på Capellagården och som drejare på Paradisverkstan på Öland. I dag arbetar han nästan uteslutande skulpturalt med modifierade kärlformer där de flödande askglasyrerna lever sitt eget liv.
Han var metallarbetare i Karlskoga och ville göra något annat. Gick på en folkhögskola när han råkade gå förbi skolans keramikverkstad. Fick litet instruktioner och började greja på egen hand.
När jag kom hem gick jag till krukmakaren Lennart Eisenhart och frågade om jag fick arbeta i hans verkstad . Jag städade verkstaden som betalning. Där lärde jag mig de keramiska grunderna.
Han drejade och byggde. Gjorde små bruksföremål som skålar och muggar.
1978 gick han en kurs i keramik på Öland med keramikern Eva Englund som lärare. Hon bjöd honom att jobba i hennes verkstad  Stockholm. Han drejade skålar och gjorde kakelplattor som hon dekorerade.
Samtidigt tecknade jag hela tiden. Gjorde små stilleben. Konstnärskapet var diffust. Visste inte vad det innebar. Men bit lades till bit. Jag praktiserade, fick lära mig och lärde mig, säger Jussi Ojala.
Leran är ett material som är enkelt att jobba med och handen lämnar avtryck som kan göras personliga. Jag tänkte inte så mycket på det, men plötsligt hade jag hoppat djupt i den galna tunna som väl konst och konsthantverk väl egentligen är.
Han gjorde halvskulpturala grejor. Gick mycket på utställningar för att se vad andra konstnärer gjorde.
Jobbade, lärde mig och såg nya möjligheter. Och jag jobbade mycket. Man kan nog säga att jag kommit fram till min begåvning genom hårt arbete.
Han gick ett tag på keramikskola i Leksand men ville jobba, inte gå i skola.
Och det var en ny skön känsla. När jag jobbat med metall tidigare var det alltid ett verktyg emellan mig och materialet.


Foto: Rune Lindström

Han lärde sig keramiken i en brukstradition.
Jobbade mest med brukskeramik i början. Egentligen kan man säga att jag har fortsatt med det hela tiden. Men nu är mina kärl så ömtåliga att det konstnärliga överväger. Bruksfunktionen har mer och mer gått över i en själslig funktionalism.
När han etablerade sig som keramiker på allvar i mitten av 1980-talet gjorde han mest krukor i stort format.
Jag drejade och bakade. Jag mönstrade krukorna med organiska dekorationer som skapade en rytm.
Han jobbade med pappersschabloner på stengods. Det blev stora robusta kärl.
I mitten av nittiotalet hade han en period då han började göra bruksföremål i porslinslera. Det kräver en helt annan mera finkänslig process.
Jag gjorde en filskål och en temugg. Försökte göra det enklaste jag kunde föreställa mig. Porslinsleran med en transparent celadonglasyr gav ett gods i ljust grönt med en lätt dragning åt blått. Mjuka former. Ingen dekor.



I slutet av 1990-talet började han med krukor igen.
Jag hade strävan att jobba som en anonym krukmakare med en stark och egen karaktär. Hade ingen strävan efter att man skulle hoppa högt vid första anblicken av mina kärl. Jag jobbade alltmer med flödiga glasyrer som fick alltmer karaktär av landskapet.
Han vill att hela arbetsprocessen ska finnas kvar i den färdigbrända krukan.
Jag gjorde krukor som var mera typiska än klassiska. Jag vill att de ska få karaktären av en människa som varit med om mycket.
Han kommer från norra Finland där människor är påtagligt märkta av hårt arbete.
I Sverige var alla så släta, tyckte jag. Jag ville att jobbrytmen skulle synas och att arbetsmomenten skulle leva kvar i det färdiga kärlet. Jag vill berätta med ett anonymt språk som en tystlåten person som plötsligt berättar något.
De stubbar han jobbat med under en lång period är en naturlig fortsättning på de krukor han alltid gjort.
Jag tog bort axel och hals. Cylindern blev kvar och jag gjorde den litet konisk. Och jag kände att det kärlet ville vara jordat med en klack, så fick det bli. Jag vill få fram nya strukturer. Mera dramatik.


Foto: Patrik Johansson

Men att bara förfina tekniken räcke inte.
Den första stubben var ett misstag. Jag brände för varmt. Då såg jag det speciella i en glasyr som börjat rinna. Såg att pölarna av glasyr vid basen dramatiserade formen.
Han trycker till på cylinderväggarna för att få en form som samspelar med glasyrerna.
Det handlar ju inte om två skilda element, utan det är helhetsverkan som är det viktiga.


Foto: Patrik Johansson

Naturen, arbetet och erfarenheterna träder fram på ett sätt som kändes riktigt. 
Jag ser saker i min trädgård eller på mina promenader som ser intressanta ut. De sätter spår i mitt arbete. Dem vill jag följa vidare. På så sätt kommer ett mönsterspel som finns i naturen fram i mina arbeten.
Just nu experimenterar han med porslinsmassa som en kontrapunkt.
Kanske blir det en tekanna. Det blir i så fall det första bruksgods för husbehov jag gjort på 10 år. Det blir spännande att se vad det blir.
Han är nyss hemkommen från den stora internationella konsthantverksmässan Collect i London och är mer aktuell än någon sin med tre utställningar nästan samtidigt.


BO BORG
 
 

080410
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst