Sista dansen
av Carin Mannheimer
Stadsteatern
Urpremiär 5/9


INTAGNA PÅ HEMMET
 
Carin Mannheimer regisserar sin pjäs om åldringar



Gerd Hegnell, Carin Mannheimer, Anne Lundgren 


Sju gamla människor blir intagna på hemmet i Sista dansen som får urpremiär på Stadsteatern i höst.
– Det är häftigt att få debutera i så hög ålder som regissör och dramatiker för en pjäs på scen, säger Carin Mannheimer som gjort många TV-produktioner.

Hon beskriver projektet ironiskt som en smäll för teaterns ambitioner att locka unga. Men ämnet intresserar alla generationer.
– När jag gjorde något liknande (Solbacken) för SVT drog det över två miljoner tittare. Det visade sig att en miljon var ungdomar. Jag blev väldigt förvånad själv.
Med pjäsen försöker dramatikern, själv 75 år, fånga ett kast i opinionen kring vården och äldreomsorgen.
– För fem tio år sedan sa folk att ´jag tar hellre en burk sömntabletter än hamnar på ett äldreboende´. I dag sitter människor ensamma hemma och säger ´du får en hel panna vodka om jag slipper vara ensam och kommer in på ett äldreboende´.
– De ropar på hjälp till en flicka från hemtjänsten som flänger från den ena till den andra och säger: ´Jag hinner inte´. De är prisgivna åt främlingskapets godtycke.
I början av pjäsen ställer sig gamla i kö till ett äldreboende.
– Det är en liten skara som får komma in. Sen sjunger vi haleluja och sätter igång. Så slutar det med att de dör. Men har kul på vägen dit.
Hon tror att teatern ger andra möjligheter att skildra området än TV.
– Det är så underbart på teatern. Inte naturalistiskt och realistiskt. Här kan allt ske.
Carin Mannheimer påpekar att ett civiliserat samhälle döms efter hur det tar hand om sina gamla.
– Det är billigast för kommunen om alla säger att de vill dö hemma i sin egen säng. Det är klart vi vill det, i rena lakan. Men sanningen är att många dör på golvet i badrummet, nerskitna och nerpissade och blir hittade efter tre dagar.
– Men de har dött hemma!
Hon har skaffat sig erfarenheter av förhållandena från insidan.
– Jag har studerat det genom att själv gå ut och vara i vården. Det är nödvändigt. Men vi börjar kunna det ganska bra.
Att jobba på ett vårdhem gav många lärdomar.
– Jag undrade: ´Varför pratar de inte med varandra?´. Svaret blev: ´Snälla Carin, de hör inte ett skit´. Jag frågade: ´Var är alla´?. Svaret blev att de låg på sina sängar.
Många äldre vill men har inte råd att ta sig ur ensamheten.
– För att köpa in sig i ett äldreboende och få sällskap måste man vara miljonär. Det handlar om att köpa en bostadsrätt, säger Carin Mannheimer.
Hon skrev slutet först och sen hittade pjäsen sin form av sig själv. I september blir det urpremiär på stora scenen.


Gerd Hegnell, Carin Mannheimer, Inger Hayman och Anne Lundgren

Skådespelarna är de äldsta hon arbetat med.
– Pjäsen är väldigt stark. Vi hade så roligt, säger veteranen Inger Hayman efter den första gemensamma läsningen. Hon spelar en f d professor i arkeologi som mot sin vilja hamnat på hemmet.
Gerd Hegnell gör 80-åriga Harriet som påstår att hon varit balettdansös och kunde lägga benet på axeln.
– Mycket fantasifull. Döljer sin verklighet genom att fantisera.
Den rutinerade skådespelerskan har inte medverkat på Stadsteatern på 50 år (där hon debuterade i Den Girige av Molière och var med i bl a Markisinnan av Noël Coward) och tror hon får svårt att hitta.
– Jag var elev här och fortsatte några år efter det. Det här ska bli jättespännande.
Gerd Hegnell, uppvuxen på Södra Vägen, gick Stadsteaterns elevskola i samma kull som Dan Sjögren och Sven Wollter.
– Jag spelar Ingrid, en hemmafru som är lite förvirrad och bara längtar hem, säger Ann Lundgren från Folkteatern.
I ensemblen medverkar bl a Åsa-Lena Hjelm, Peter Harryson, Sven-Åke Gustavsson och Eivin Dahlgren.

JAN BERGMAN

 
 

080412
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst