Sweeney Todd
The Demon Barber of Fleet Street
Av Stephen Sondheim (musik och sångtexter) och Hugh Wheeler (text)
Staffan Aspegren, regissör
Martin Yates, dirigent
Göteborgsoperan
15/5-8/6


 WEST END-ARTISTER GÖR MUSIKALRYSARE
Staffan Aspegren lovar en slipad version

 

Ett gäng artister från teatrarna i Londons West End medverkar i musikalen Sweeney Todd på Göteborgsoperan i vår. Regissör Staffan Aspegren flyger till London för att repetera in uppsättningen.

De nio artisterna repeterar i London. Kör och orkester hemma i operahuset i Göteborg.
Förenade på Göteborgsoperan ska de göra en halvscenisk version av Stephen Sondheims musikaliska rysare på originalspråket, uppdaterad och förpackad i laserljus.
– Jag tror jag kan hantera westendaktörer. Det blir mer slipat. Uppsättningen blir vass som en kniv, lovar Staffan Aspegren som satt upp musikalen två gånger tidigare, i Göteborg och Helsingfors.
När Lise-Lotte (Axelsson, operachef) ringde var min första reaktion att med den här har jag inte mer att göra. När hon att det var en halvscenisk version var det något jag tände på. Jag fick en ny utmaning att göra musikalen utan en berättande scenografi, säger han.
– Sondheims musikal har verkligen en orkestersats och ett musikaliskt berättande som kan stå på egna ben och ger folk bilder i sina huvuden. Vilken musikal har det? – Det är inte bara för att det är engelska artister men att göra den på engelska som intresserar mig. Att översätta Sondheim har sina komplikationer. Han skriver musik och ord i sån symbios. 
Staffan Aspegren får arbeta med artister ur en annan tradition.
– I Sverige har vi ett skrå musikalartister. Det finns inte i England. Där är det actors. Musikaler och pjäser går hand i hand.
Skådespelaren som ska göra sjömannen Anthony har gestaltat så skilda roller som Raul i Phantom of the Opera och MacBeth.
– Det är ett exempel på hur England tillämpar bredden som vi inte tillåter oss att ha här. Jag blir väldigt inspirerad av engelska artister. De har roliga CV:n.
Han ska arbeta med de utvalda i en repetitionslokal i Covent Garden. Michael McCarthy, som gör titelrollen, är både skiv- och musikalartist och har spelat polischefen Javert i Les Misérables på Broadway, New York.
Miss Lovell, som hjälper barberaren att göra pajer på de kunder han skär halsen av och sälja med stor framgång, spelas av Rosemary Ashe som gjorde Carlotta i originaluppsättningen av Phantom of the Opera.
Aktörerna är handplockade av dirigenten Martin Yates på Göteborgsoperan som gått på personkännedom och inleder den musikaliska instuderingen i London en vecka innan regissören är på plats.
– Kruxet är att om det ska vara den standarden på artisterna kan vi inte ha audition i London. För då kommer ingen, säger Staffan Aspegren.
– Vi konfererade och lyssnade på ljudfiler som artisterna skickat. Att dirigenten har första valet av artister är inget konstigt. Om det inte stämmer musikaliskt går det inte.



Artisterna uppträder i full kostym men Staffan Aspegren har bytt tid på verket och flyttat handlingen från 1800-talet till blitzen i London under andra världskriget.
– Publiken ska hitta in i scenografin utan väggar, golv och tak. Det gäller att välja en tid som folk kan associera till. Här blir det terrorn, den yttra faran. I originalet är det faran från den framväxande industrialismen som ger ett rått samhälle.
Staffan Aspegren låter skådespelarna sjunga från plattformar som förbinds av spångar.
– Det blir en avancerad ljussättning som ska skapa något slags skräckstämning. Det roliga med Sweeney Todd är att den kombinerar det teatrala, burleska och skräckfyllda med komik. Alla tänker på skräcken men det är en av Sondheims bästa komedier. Enormt rolig.
– Den är rolig på bästa sättet genom att publiken sätter skrattet i halsen.
Staffan Aspegren har förstås sett Tim Burtons film i gotisk stil med ett skräckkabinett av figurer som kom i februari men som han tycker missat den aspekten.
– Det var bara allvar, en splatter. Hos mig blir det inte en droppe blod. Det finns andra metoder att få folk att känna skräck. Vi kör med laser. Ljusdesigner Niklas Westlund är full av galna idéer.
En fördel med att göra musikalen i operahuset är att det blir en stor orkester.
– I original är den 19-20 man, en klassisk Broadwayorkester. Nu har vi 50 musiker.
Som frilansare har Staffan Aspegren uppdrag över hela världen. Efter Göteborg ska han resa till Kapstaden för att sätta upp Jules Massenets opera Werther, efter Goethe. Därefter Showboat i Eskilstuna.
Våren 2009 ska han tillbaka till Göteborgsoperan för att sätta upp Läderlappen, operett av Johann Strauss den yngre.
– Det är skönt att jobba här. Det är raka rör, inget tjafs. För att vara ett operahus är det ovanligt befriat från onödiga hierarkier och vattentäta skott.

JAN BERGMAN

 
 

080412
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst