Håkan Bengtsson
måleri
Göteborgs Konstförening
12/4–4/5


TYCKER OM ATT ARBETA MED MEDITATIVA BILDER
 
Håkan Bengtsson ville ha tysthet och luft
 

Han önskade tysthet och luft och det har han fått.
– I tre rum har jag fördelat olika tyngdpunkter i mitt måleri. Det största är luftigast; där balanseras bilderna mot varandra på ett optimalt vis, säger Håkan Bengtsson.

Det har blivit tre enheter som fungerar som musik. Det är viktigt att inget av rummen är tyngre än det andra.
– Målningarna har fått stor rymd. Ett är skulpturalt, ett är svart och det tredje är för fotokonst, som jag nyligen börjat experimentera med. Mina små bilder har också fått egna väggar i en korridor.  
Längre in står en massiv svart kub på en ställning, avpassad exakt efter objektets storlek.  Den ser ut att väga flera ton, men visar sig vid en närmare inspektion vara både ihålig och relativt lätt.
– Den påbörjades med år 2000 och var inte klar förrän 2002. Jag gör också ännu större kuber i formatet 80x80x80, som kan sättas upp på en vägg.



Kubens sidor är målade i olja, så ytterligt pastost att centimeterhöga vallar bildats i färgen. Ett rytmiskt återkommande mönster breder ut sig över helheten, inte olikt fårorna i ett bildäck eller ett flygfoto över gatunätet i en sönderbombad storstad.
– Det tar lång tid för färglagren att torka så att jag kan fortsätta arbeta. Partier av den här kuben är faktiskt inte helt torra än. Färgens svarta kletiga strukturbildningar skänker en stark känsla av massivitet.
En besökare får lust att röra vid kubens yta så fort man får syn på den.
– Det är ju tabu, eller hur, skrattar Håkan Bengtsson. På konstutställningar är det se men inte röra som gäller. Men det kanske inte är så konstigt att många åskådare vill känna vad det egentligen är för material. Är det verkligen olja, eller är det gummi av något slag? Du kan ju också lukta på kubens yta, fast det kommer man nog inte på att göra när man ser på konst. Kanske är det än mer tabu? Men jag kan garantera att det doftar oljefärg.
En stor röd målning drar blicken till sig, suger in betraktaren i en vibrerande rörelse mellan yta och djup. Håkan Bengtssons måleri mår bra av att beskådas tätt inpå. Där kan man till exempel skärskåda det tunna vita linjespelet i målningens röda yta. Man kan åtminstone få en aning om vad det är i måleriet som åstadkommer bildens nästintill magnetiska dragningskraft. En pulserande livsrörelse oscillerar mellan det dominerande röda fältet och tunna, cirkulärt framskrapade, vita linjer.



– När jag med en spik ristar fram målningens vita färglager sker detsamma som när man plöjer en åker; färgen släpper och lägger sig delvis kvar i fårorna.
Spår av både målerihantverket och ristandet, dröjer alltså kvar i den färdiga strukturen. Man kan se hur handens rörelser skapat de linjer som bildas inåt i undermålningens vithet, i de svaga reliefernas sfäriska bågformer över det röda.
I en komplex svartvit fotoserie varieras ett tema om hål och plugg. Ett slags pinnar av trä, som kan finnas på banvallar, har fotograferats utomhus mot markens jord, i olika ljus, från olika håll och i olika positioner.
– De första bilderna var för dåligt exponerade så jag fick experimentera mig fram. Jag tecknade och fixerade, tecknade och fixerade, om och om igen, tills jag hittade en fungerande gråskala. Bildassociationerna växlade hela tiden utifrån hur jag har fotograferat - bildernas stämning är ibland meditativ. Jag har hållit på rätt mycket med just meditativa bilder.
– Det är intressant vad man kan hitta utomhus en solig dag. Jag fick jobba mycket med att förstora kontrasten, jag ville ha kontrast från början, men jag ville också styra den åt ett håll där den fungerade som jag önskat. Verket tog ett och ett halvt år att bli klar med. I början hade jag hundra bilder, som jag sedan har plockat rent. Jag har jobbat med att placera dem i en bildmässigt fungerande rytm.


En teckning har han med, egentligen är det två. Den enas ihärdigt spikrakt dragna linjer över dukens vithet, står mot en djupt helsvart bild på MDF-platta, en massiv hård trämassa, vanlig i konstnärssammanhang. Bildens oerhörda svärta, för genast min tanke till en målning, men det är alltså en teckning.
– I bilden med de raka linjerna handlade det mycket om linjen och balansen. Den växte fram efter hand, eftersom bläcket måste torka. Det gäller att inte slinta med linjalen, det har hänt någon gång och då är det bara att kasta. Den svarta bilden har jag tecknat helt och hållet i blyerts; allt runt omkring mig, hela ateljén skitades ner så totalt, att jag till slut knappt kunde röra vid något annat än bilden. Det finns säkert inget smutsigare än blyerts.
– Den röda bilden med vit undermålning var rent fysiskt arbetsam att måla fram. Jag gör inte så många av det slaget; jag måste verkligen vilja göra dem. Därför skiftar jag mycket mellan olika tekniker.

ANDERS THURESSON     

 


 



080413
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst