Annbritt Ryde
Ny diktsamling, Blues för syster docka, (Tre Böcker) hösten 2008


SKRIVER DIKTER MED LIKA DELAR BLÄCK OCH BLOD 
Annbritt Ryde skriver jämt
 
 
Katten Polly flyr bakvägen rakt ut i naturen så fort Annbritt Ryde öppnar dörren.
– Hon kommer inte tillbaka förrän du har gått, hon är lika skygg som jag!

Vi sätter oss vid köksbordet, tillika hennes arbetsplats, där allt hon behöver finns till hands. Den gula reseskrivmaskinen av märket Addo, tronar mitt på bordet. Vi dricker te ur glas och samtalar.
Hon skriver jämt, började redan i 13-årsåldern. På 1960-talet gick hon ut Valands konsthögskola. Hon blev utnämnd till årets västsvenska författare 2002. Målat har hon gjort i många år, parallellt med skrivandet; senast en olja, varav en del blir omslaget till hennes åttonde diktsamling. Blues för syster docka utkommer tidigt i höst.
– Jag har jobbat fram den under tre år. Min förra, Spegelglöd, kom 2005. Jag står inte ut om jag inte får publicera mig; måste få något slags reaktion på vad jag gör. Man kan nog säga att jag är en expressiv diktare, men ofta depressiv. Jag undrar om inte det är en förutsättning för att skriva som jag gör.
Egentligen e ja
en gla skit
Ett moln i kjol
Endorfinerna knastrar
 
Skriv för full hals
Ha ett helvete
Stand up and fight
untill you hear the bell
 
Ära vare gud i börsen
Ovanstående dikt, ur nästa samling, har hon kallat Stipendioten. Så här har det ofta låtit om hennes poesi. Laddade sekvenser, vars ordsammanställningar dunsar in i läsaren som drabbande klubbslag. Sorgen och vreden stämde redan tidigt i livet träff med Annbritt Ryde. Hennes penna har allt sedan dess, i alltmer orättfärdig grad, fyllts över bräddarna av lika delar bläck och blod. Det är vackert och trasigt och humoristiskt och rasande på en och samma rad.
– Det är så självupptaget att skriva så jag tar inte in världen. I live in the world of my own, säger hon. Å andra sidan är ensamheten för djävlig när man sitter och skriver.
Men Annbritt Ryde har behov av att ha det tätt omkring sig när hon arbetar.
– Ibland känner jag mig vild och skygg intill vansinnets gräns. Scenskräcken har också ökat.
Hon anspelar på sitt stundande framträdande med egna dikter, på Musikens hus, 7 maj, under Forum för poesi och prosa. Under maj månad kommer forumet, för övrigt Sveriges ledande scen för uppläst litteratur, att arbeta med temat Brytningstid.
Tanken är att det skall fungera som ett skyltfönster mot kulturmarknaden.



Kulturbokare kan få sig en bild av det litterära utbudet, och lyssna till författare som är tänkbara att boka för uppläsningar. Arrangemangen äger rum i avspänd cafémiljö för att möjliggöra möten och samtal; en tänkt arena där författare och läsare kan mötas. Samma tema återkommer i Åmål och Trollhättan under våren.
– För inte så längesedan var jag med i en grupp; vi sjöng och spelade och for på turné. Vi levde på musikalitet och snubbelcharm, skrattar hon. Hon har skrivit en hel del kvinnosånger och var bland annat med i Tjejclown, en numera klassisk skiva som utkom i mitten av sjuttiotalet.
– Feminismen är inte lika svartvit längre; jag är inte lika engagerad som då. Men jag är observant.
– Ungefär ett och halvt år tar det att få ihop en diktsamling om cirka fyrtio dikter; en takt som har utvecklat sig till ett mönster, berättar Annbritt Ryde.
Hon skriver för hand och arbetar sedan ihop dikterna på skrivmaskinen.
– Det är stimulerande att se dem ta form; de är ofta flerdimensionella. Det gäller att hitta och gestalta den där dubbelheten.
Allt handlar om en rad beslut medan hon bearbetar sig fram genom dikterna fram till en färdig helhet.
– Inte minst viktigt är att finna ett slags gemensam scen, där texterna börjar samtala med varandra.
– Olika händelser sätter igång mig; det kan handla om folk runt mig och kan vara både otrevligt och trevligt. Det kan också komma ur en reaktion på omgivningens sätt att läsa mina dikter. Somliga tycker att allt är "svart och fula ord". Men det har blivit mitt sätt att reagera på trångsynthet och sexualfientlighet. Tyvärr är det främst tjejer som blir förbannade på gudsförgätenheten i mina dikter. På Bibliotekstjänst var det en kvinna som sågade min senaste samling. Hon tyckte den var så "hemsk"!
– Jag läser ibland om mina äldre dikter, för att hålla mig uppdaterad om vem jag eventuellt är. Man har ju inga jubelrop omkring sig; man får själv kolla upp om ens gamla texter håller.



Sinnesstämningarna då hon skrev dikterna lever kvar; hon minns var hon satt och skrev och hur allt var på den tiden.
– Men jag har dåligt självförtroende och kan inte förstå varför de togs emot så positivt. Jag tänker att så bra skulle jag aldrig kunna skriva idag.
– Till stor del handlar det om min livssituation; det känns som om det var helt nyss jag blev ensam igen; det är ju bara tre år sedan jag förlorade min livskamrat. Min situation utan partner är så ny och så svår, att jag inte kan vänja mig vid den. Det är inte sunt att leva ensam!
– Jag läser en hel del annan poesi också. Jag blev helt tagen av att läsa Lina Ekdahls senaste diktsamling. Hon är så saklig och vardagsnära och har en så skön humor. Men här är hon allvarligare, hon har en annorlunda klangbotten, som slår igenom som en sorgesam blues.

ANDERS THURESSON
 
 
 

080504
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst