Magdalena Eriksson
Målningar
Galleri Aveny
8-28/5

 
MÅLAR VAD SOM FALLER HENNE IN
Magdalena Eriksson låter seendet ta gestalt

 

Magdalena Eriksson har 6 hönor, 1 häst, 2 katter, 1 man och 3 barn. Hon tycker att det är viktigt med väninnor och väninneskap.

– Med väninnor är det annorlunda; man turas om att dra lasset; det är ett slags växelverkan mellan vem som är stark och vem som är svag och jag har målat detta i en central bild vid bassängkanten.
En stor tuschteckning uppvisar, i en mängd tablåer, varierande stadier av vänskap och relationer mellan väninnor.
– Överhuvudtaget tecknar jag mycket och teckningarna har ofta legat till grund för mitt måleri. På senare tid har det snarare blivit antingen teckning eller måleri, och i den här utställningen har jag inga teckningar med, säger Magdalena Eriksson och visar ett exempel med några bastubadande tanter.



Hon befolkar gärna sina målningar med vad som faller henne in. Samtidigt kan de förmedla ett slags oro, till exempel i relationerna mellan några kvinnor på bassängkanten. Sigrid Hjertén står som en liten dockfigur bredvid dem. Nedanför väntar bassängens, allt annat än inbjudande, svarta vatten. Bilden både döljer och visar fram en berättelse medan den långsamt stiger mot betraktaren.
– Jag tror de sitter och funderar över vilken tid vi lever i.
– Här har jag målat ett monument över min ungdomstid. Det är små möten som pluppar runt i det höga slottet. Med blandteknik mellan olja och akryl kan jag låta stämningar röra sig fram och tillbaka över bildytan, gå mellan plattare akryl och djupare olja. Bilden skildrar ett ständigt pågående drama, men perspektivet är liksom sönderbrutet.



– I en serie "lyckomålningar" om tre bilder – det blir sällan fler – har jag framställt dels en jaktkanin, en karusell med veranda och en våffeldag. Jaktkaninen har en historia bakom sig om en väninna, vars kanin, utsläppt i det fria, visade sig vara en sann motionär och till och med jagade familjens katt på flykten.
– Jag känner alltmer för att slå mig till ro och måla den lilla världen runt omkring mig, skrattar hon självironiskt.
Ett tydligt naivistiskt drag går genom nästan hela utställningen, balanserat av en färgsprakande kolorism vars ljudliga klangmöten både vidgar och fördjupar varje målning. Blicken sugs omedelbart in mot centrum och vandrar sedan vidare över färgfält och figurer. Egentligen är det bara i hennes teckningar som ett realistiskt drag får göra sig mer gällande.



I en annan målning ses en skidåkare med nummer sju på ryggen glida förbi ett litet rött hus med raka och fina rabatter. Här handlar det om vedhuggning som terapi; en väninna står återigen som modell för den rejäla vedstapel som återfinns på sidan om husets uppfart.
– Jag kallar den Lucky number och ser målningen som en humoristisk betraktelse över artistens liv. Det är ju inte så enkelt alla gånger att få ihop livet. Ekonomin är till exempel en ständig tragedi.
Magdalena Erikssons målningar bär ofta ett helt livs berättelser och konflikter inom ramarna. En är benämnd Kom in och ät och visar en modersfigur som man kan se på många sätt. Själva bilden består av figuren sedd i olika situationer och ur olika vinklar, alltmedan färguttrycket representerar skilda stämningslägen.



– Jag försöker gestalta seendet utifrån; själva seendet tar gestalt. Jag arbetar med färg på ett sådant sätt att det är viktigt att den fungerar musikaliskt, att färgen sjunger. Färgen blir som ett slags färdmedel. Det handlar mycket om gränser, om när någonting går över till något annat. I Liten Karin finns det något sockersött som går över i ett annat sätt att se. En liten härskarinna som sitter där i sin egen lilla värld. När jag säger att jag vill måla det som finns runt omkring mig så handlar det en hel del om att få lugn och ro och om att återhämta mig från det ena eller andra.
– Jag skulle vilja måla en lega, där en ko legat och vilat, gestalta vilan och värmen som dröjer kvar i gräset.



– Det tar allt längre tid för mig att se när en målning är bra, men när den är färdig har den avgett till mig något slags överraskning och tröst. Som i en målning jag kallat Middag på Jesusavdelningen. Jag har jobbat en del inom vården, till exempel på Lillhagen en sommar; jag har målat en hel avdelning med människor som tror att de är Jesus. Ramens utseende har en särskild historia; jag är inspirerad av en sten jag sett på en kyrkogård; den hade ett slags märklig ram omkring sig och stenens text löd: "Jag vill varken komma till himlen eller till helvetet. Jag är nöjd". Tänka sig. Jag är inte rädd för att måla Gud eller Jesus, allting är ju en lek!



I en målning tronar en kvinna högt uppe på en stapel av tyger i olika färger. Hennes mun har formen av en viol.
– Violmamman är en hyllning till en fantastisk kvinna som bland annat broderade blommor och blader på sina skurtrasor!

ANDERS THURESSON 
 


 



080512
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst