Tage Törning
Målningar
Vasa Konsthall
19 april – 29 juni


TYSTNADEN TALAR 
Tage Törning har rymden som bas

 

–  Tomrummet betyder lika mycket som det som är runt omkring. Tystnaden talar. I nästan varje bild behöver jag rymden som bas, säger Tage Törning.

Ett torg är ingenting förrän en människa kommer in och skapar en relation.
–  Så fort någon kommer in börjar rummet växa fram. Allt börjar med rummet. Men det kan vara brydsamt att hitta in i en duk när den står där framför en, vit och frågande. Ibland måste man kasta litet färg på den för att överhuvudtaget komma igång, i ett slags desperation för att bryta tystnaden.
Tage Törning är påtagligt tillfreds med konsthallens hängning av hans verk.
– Det har blivit en fin harmoni. Överraskningarna finns ju i beredskap bakom varje rum här, ler han förnöjt.



I ett av de mindre rummen längst in samtalar en rad porträtt nästan hörbart med varandra från de fyra väggarna.
– Jag har faktiskt gjort en liknande gruppering tidigare; det fungerar bra eftersom porträtten har olika uttryck. Ursprungligen finns ofta en viss person som jag velat göra en bild av, men färg och form bestämmer det slutliga resultatet.
– Hur det uttrycket sedan blir beror för det mesta på vem det är som ligger i botten när man börjar. Medlen får bestämma formen. Jag tar fram den utstrålning som individen ger. Ibland kan det bli en bild ur en aggression som finns i botten. Jag misshandlade en kritiker en gång i tiden, bara bildmässigt förstås, skrockar Tage Törning.



Han gestaltar mestadels existentiella motiv och frågeställningar. Bland andra litterära förebilder bor en Dostojevskij i hans måleri. Porträttet av en man med glasögon, som stadigt blickar mot betraktaren men vars ögon man inte kan skönja, har han kallat Marknadens Sisyfos.
– Det är ett porträtt av en man dömd att ständigt, om och om igen, riva ned och sätta upp. En ganska modern man som alltid har funnits, ler Tage Törning litet finurligt.
Annars är han inte särdeles samhällskritisk i sitt uttryck. Men han värnar starkt om kultur och humanism.
– Ja, man kan säga att jag arbetar med ett humanistiskt grundat måleri, fritt från bindningar. Jag är främst intresserad av existentiella frågor som rent allmänt berör oss människor.



Bilderna kommer till honom ur händelser i livet och litteraturen.
– Människorna i en bild, får profil genom att jag börjar jobba med dem. Jag gjorde rätt nyligen ett bokomslag till en nyutgåva av Dostojevskijs Idioten. En läsning av Tarjej Vesaas roman, Blekplatsen, gav upphov till en serie målningar av bastubadare, en omskrivning av den reningsupplevelse som Vesaas skrev om.
Mitt i Tage Törnings tänkvärda, intensivt berörande måleri, i bildrummens laddade kolorit, framstår också dess människor ofta med nästan mytologisk fysisk styrka. Ibland pågår en fruktlös kamp mot krafter de inte behärskar. Vibrerande av närvaro tar de gestalt i skarpt belysta scener.
– I ateljén har jag alltid grupper av målningar som inte är slutförda. När jag känner för ett häftigare måleri, griper jag bara tag i en duk som passar in i det känsloläge jag befinner mig i.



Han har på senare tid tyckt att han har kört fast, att han figuralt upprepar sig för mycket i både tecknande och måleri, men han söker nya vägar. 2004 berättade han i Zenit att han börjat intressera sig för konturer. Också i valet av motiv tänker han om. Ett par versioner av några färgtuber, nästan helt tömda på innehåll, finns med på utställningen.
– Jag har varierat ett tema; urkramad som en tub kan man känna sig litet till mans, och uttrycka lika mycket genom symbolik som i figuråtergivning. Vad beträffar konturer har jag och andra konstnärer alltid uttalat det vi vet, att inget är kontur; allt övergår från ett till ett annat. Men jag har upptäckt att linjer betyder väldigt mycket, både för att uttrycka och understryka en händelse.



– Ta till exempel de isolerade individerna i Under bar himmel. Var för sig vistas de i fält, vars gränser jag förstärkt utan att förlora måleriskt. Medvetenheten om linjernas styrka har kommit undan för undan under lång tid. Men det gäller också att hitta en metod att få kolet att fästa och bli kvar i dukens oljefärger. Det problemet har jag löst.
– Målningen hette ursprungligen Livsrum men det strök jag. Det gav för många felaktiga associationer till tyskans Lebensraum.
Det är lätt att bli berörd, för att inte säga rörd, inför Tage Törnings måleri. Figurer och djur står ofta ensamma och utlämnade på jordskorpan. En vilsen utsatthet ger sig till känna i många av hans bilder.
– Jag måste själv känna mig berörd av vad jag gör för att någon annan skall kunna känna det. När författaren Boris Pasternak förvisades till Gorkij på grund av sin kritiska syn, gjorde jag en symbolisk omskrivning av det som hände. En vit häst spränger, som frihetens symbol, tvärs över målningens blodröda jord i aggression mot knektarnas diktatoriska övervåld.



En annan dramatisk målning, gestaltar med oerhörd styrka, människan utlämnad åt krafter hon inte kan bemästra. Naken, med upplöst ansikte, balanserar figuren stelt ridande en framrusande häst. Omgiven av en hjord hästar i rasande sken, framstår hans öde som utsiktslöst utan tyglar.
I en bild kallad Apport, står en hund i en ockragul rymd. Ett hundben har kastats högt över dess huvud av någon utanför bilden. Det ser ut som ett vapen, slungat av en övermakt.
– Ja visst. Jag målade den för att visa på det domesticerande tvång som människor håller på med och som hundar tvingas uthärda. Jag började för många år sedan att måla hundar; det har varit en lång sträcka med hundbilder i olika versioner. Jag tror till och med att jag kan ha varit före Staffan Hallström med att måla hundar, ler han milt. Men å andra sidan har jag aldrig daterat mina målningar så det kan vara svårt att veta.
– Också jag har haft mina käpphästar - men man kan hamna i vanföreställningar, antingen det handlar om konturer eller om årtal. Och då kan det gå åt helsicke, skrattar Tage Törning.

ANDERS THURESSON
 
 
 
 
 
  
 
 
 

080518
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst