Mo. A. Olin, måleri, blandteknik
Alvar Andersson, smide
Galleri En trappa ner, 17 maj – 1 juni


KREATIVA KUSINER
 

 
Mo. A. Olin och Alvar Andersson är kusiner och har ställt ut tillsammans förut, senast på ett galleri vid Långe jan på Öland, men då fanns tre konstnärligt utövande kusiner närvarande. 

Alvar är uppväxt på Gullbringa vid Marstrand, hans pappa var smed, så han har lärt sig mycket om hur olika metaller beter sig. Efter en arbetsskada började han få upp ögonen för vad omgivningen kunde erbjuda av inspirerande material. Av de kraftiga järnband som förr höll samman herrgårdens enorma urintunna, har han, till exempel, med syrabearbetning och smideskonst skapat nya former.
– Han var framsynt, den gamle Nils Krüger på herrgården, han visste att ta vara på kornas urin, för ammoniakens skull.



Av resterna från nästan sönderrostade förtöjningspålar av järn har han gjort vackra ljusstakar, vars glänsande ljushållare utgörs av så kallade "påslag", ingångar för att fylla i smält brons vid gjuteriarbeten. I kombination med en mörk stenart som fot, bildar de ett gemensamt solitt uttryck för en förgången tid. Alvar blir litet klurig när han skall beskriva vad som är vad det ser ut som, en mässingskran som sitter fast i en sten.



– Moses lovade ju att det skulle komma vatten ur stenen. Men du kan ju pröva; inte sjutton kommer det något ur den här. Folk blev lika blåsta då som nu av religionens hokuspokus. Här bredvid är en prästfigur, en karikatyr av alla de kyrkans hycklande horbockar som, inte bara i Amerika, förbryter sig mot sina tillbedjare.



Skulturen är en syrligt utmejslad, bokstavligt talat skruvad, karikatyr, vars skrangliga kropp utgörs av virad ståltråd och runt vars taniga hals prästkragen av silver hänger på trekvart. En mycket elak bild.
– Ja, jag har ägnat en hel del tid åt att försöka lära schartauaner längs Bohuskusten vanligt folkvett, men inte är det lätt, inte!
– Men sedan har jag gjort bra mycket mer positiva skulpturer, kreativitetsfröna, till exempel. När de har smälts samman är det fritt fram att börja skapa.



De två rejält tilltagna gyllene bronsfröna har redan börjat smälta samman, där de ligger på ett fundament av mörk sten, stint bevakade av en grön godisgroda.
– Om den skulle få fötter in i någon mun så har jag fler på lut, skrattar Alvar.
Det finns fler roliga djur i Alvars hage, gapstaren är en, skapad av en märkligt formad stålremsa, som fått det nödvändiga tillskott till näbben som gör den till just en sådan fågel. Alldeles bredvid står en blåspett, delvis gjord av stängselstolpe som vattnet tagit hand om och som brutits ned av rost och ålder.
– Jag har blivit riktigt bra på att hitta saker och ting som jag kan förlänga livet på och skapa nytt av och det är väldigt roligt!



Mo. A. Olins litet ovanliga förnamn är en djupt bevarad hemlighet som man kanske, kanske inte, får ett uttömmande svar på om man får tillfälle att fråga konstnären själv. Om hon själv fick bestämma skulle hon inte ha några ramar. Verken i blandteknik består av rivet, bemålat och på andra sätt bearbetat papper, inte sällan med spår av krossat äggskal bland ofta mättade färger. Florstunna nät bygger rum i bilderna; ibland hyser de en viktig nyckel hängande mitt framför betraktarens ögon, att bara gripa tag om för att låsa upp något annars otillgängligt själsligt utrymme.
– Jag arbetar på två olika sätt, dels i akryl, dels i blandteknik. Jag har bara ett fåtal målningar kvar sedan en utställning nyss i Stockholm, så det var perfekt att ställa ut med Alvar och blanda upp mina, litet skulpturalt betonade, blandteknikbilder med hans järnskulpturer. Helst skulle jag ju vilja att mina bilder fick vara lika taktila som hans men det går inte för de flesta vill ha ramar.



– Det är viktigt för mig att få göra det där skira som motsats till måleriets djupare styrka. Det är också en viktig del av mig, minst lika viktig. Mitt skapande är som ett slags terapi; det är bättre att prata med konstverket. Man är inte riktigt där, där man hunnit upp sig själv utan språnget kommer plötsligt, som en överraskning. Så är jag också en romantiker, världen skall bli fantastisk, jag kan inte tro annat än att vi skall fixa det!
– För några år sedan fick jag idén att jag inte skulle måla mer utan börja skriva istället. Så jag började sortera i mitt liv, fick ner det på olika lappar och behöll det som jag behövde. Då väcktes också en ny idé i mig om den blandteknik jag numera arbetar med. De rivna ark jag jobbar med är oftast ett indiskt papper som är tåligt att färga in, att rista i och som behåller formen även om jag använder vatten för att ibland åstadkomma en bränd effekt i kanterna. Varje målning är ett slags berättelse; en historia växer fram. Det är inte bara barn som behöver förlösas utan en hel del stora saker också.



– Jag har ett väldigt odisciplinerat förhållande till konsten; det finns inga gränser för min förmåga att ta det lugnt – men så plötsligt kommer det upp något – då gäller det bara att jobba, utan pardon. Mitt skapande handlar väldigt mycket om att jag vet att jag vet någonting men jag vet inte vad jag vet. Det är en process som hela tiden fördjupas och det gäller att få ut den i händerna. Min dotter Andréa har växt upp med detta ideliga skapande och nu ställer hon ut, bara ett stenkast härifrån; vi har vernissage på samma dag. Jag och Alvar på En trappa ner, hon på La Fleuriste på hörnet av Aschebergsgatan och Engelbrektsgatan. Titta dit, vet jag!

ANDERS THURESSON
 
 

080518
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst