Svenska självporträtt – Från Zorn till samtid
Mjellby Konstmuseum, Halmstad 11/5-31/8

 
SJÄLVPORTRÄTT BERÄTTAR OM LIVSÖDEN
Svenska konstnärers självporträtt från 1875 till idag

 

Anders Zorn


Vad är egentligen ett självporträtt? Måste det innehålla en avbild av konstnären eller kan det vara ett gestaltande av denne utan dess närvaro?
Det är några av de frågor som väcks vid utställningen Svenska Självporträtt – Från Zorn till samtid som finns att beskåda på Mjellby Konstmuseum i Halmstad.

Även om Zenits utsände först möts av ett traditionellt självporträtt i form av en målning med en blängande Anders Zorn, är det bara en bråkdel av alla de självporträtt som kommer till uttryck i utställningen. Den visar på självporträttgenrens enorma bredd och mångfald – totalt är det 44 konstnärer som genom måleri, foto, skulptur, installationer och videoverk presenterar sitt jag.
– Det är olika livsöden. Varje konstnär berättar någonting om sig själv genom de här verken, berättar konstpedagog Caroline Mårtensson som guidar Zenit bland alla självporträtt.


Catti Brandelius videoverk Fertilize, en musikvideo där hon framför sin egenskrivna musik

Utställningen, som spänner över en tid från 1875 till idag, blir också en vandring i den svenska konsthistorien då den tar upp frågor som rör genus, sexualitet, roller, identitet och åldrande.
Självporträttsgenren tog sin avstamp i att konstnären ville presentera sin yrkesroll. Caroline Mårtensson visar Ernst Josephsons målning från 1875 som exempel.
– Med pensel och palett i handen vill han på ett myndigt sätt befästa sin roll som konstnär.


Konstpedagog Caroline Mårtensson med videoverket Fertilize av Catti Brandelius

Det gör också Mina Carlsson-Bredberg i sitt porträtt från 1889. Men eftersom hon var kvinna blev hennes verk banbrytande för sin tid.
– Kvinnor har varit passiva objekt i hela konsthistorien. Här är hon aktiv, vi ser att hon målar, så hon bryter mot en hel del normer som finns på den här tiden. Hon vill visa att hon är en intellektuellt tänkande konstnär.
– Det här är en spännande tid. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började den moderna kvinnan växa fram, det var då hon började ta sig in på arenan. På så vis blir de här verken också en skildring av samhället med de normer och trender som gällde.


Aleksandra Kucharskas installation med skulpturer "Jag drömmer om mitt gamla hus"

Ett av de modernare verken på utställningen är Aleksandra Kucharskas installation ”Jag drömmer om mitt gamla hus”. Aleksandra är född i Polen och är delvis uppväxt i Halmstad, numera bor hon i Malmö. Hon har gjort två skulpturer av sig själv i naturlig storlek, en som står i ett rum och tittar ut genom ett fönster och en som sitter på golvet vid sidan om.
– Verken handlar om hur det är att befinna sig i en ny miljö och en ny kultur för första gången. Det är en längtan till en svunnen tid, säger Aleksandra och berättar att just minnesbilder från barndomshemmet är ett återkommande tema i hennes verk.


Carl Larsson

Hon har gått Konsthögskolan i Malmö och har tidigare också jobbat med animerade videoverk. På ett eller annat sätt har hon själv alltid varit närvarande i sin konst.
– Jag tror att varje konstnär utgår från sig själv i sitt skapande, säger Aleksandra.
På flera sätt visar utställningen att ett självporträtt inte nödvändigtvis behöver vara en avbild av konstnären själv. Det kan också vara att man använder sin kropp som ett redskap. Ett exempel är Ann Eringstam som har avbildat sig själv till actionhjälte för att leka med vår tids glorifiering av våld.


Ann Eringstam

Även Lotta Antonsson använder sig själv som verktyg och har klätt ut sig till hund.
– Det här är inte ett självporträtt som skildrar hennes jag. Hon spelar en roll. Det är också i periferin av ett självporträtt, säger Caroline och menar att det kan vara intressant att ställa sig frågan var gränsen för ett självporträtt går.


Marianne Lindberg de Geer

Längre in i utställningslokalen möts vi av verk som ytterligare tänjer på självporträttets gränser. Här syns konstnären inte över huvudtaget i de målningar och installationer som presenteras. Marianne Lindberg de Geer har till exempel smyckat en hel vägg med gamla hötorgstavlor föreställande olika nordiska landskap. I varje landskap har hon placerat in stereotypa afrikanska dockfigurer utklädda i olika yrkeskläder.
– Det blir en krock mellan det afrikanska och det nordiska, och då kan det nordiska landskapet ses som konstnärens identitet. Vi ser ingen bild av konstnären, men ändå är det kopplat till hennes jag.
– Det är verkligen ett av de verk som vidgar synen på hur ett självporträtt kan vara, tillägger Caroline samtidigt som vi vänder på klacken och hamnar vid maken Carl-Johan de Geers installation Gult rum.


Carl-Johan de Geer, Gult rum

Inte heller han är avbildad, men i det gula rummet finns flera av hans saker. Vi ser en skrivmaskin, kamera, mönstrade textilier, anteckningsblock och pärmar fyllda med hans saker.
– Detta är hans prylar som han har gjort en installation av. Det är essensen av hela hans personlighet, därför är det en form av ett självporträtt.


Mikael Lundbergs objekt Lifetimer

Det märkligaste konstverket är nog Mikael Lundbergs objekt Lifetimer. Vid blotta åsynen är det lätt att tro att det är något som tillhör utställningens teknik. Mikael Lundberg har räknat ut att han statistiskt sett ska bli 83 år gammal, och därför kommer han att dö år 2035. Objektet är därför en digital timer som räknar ner konstnärens beräknade liv i sekunder.
– Det här är ett existentiellt självporträtt som är kopplat till hela hans liv. Om han överlever de här 83 åren kommer det att stå overtime på displayen.
Svindlande och existentiellt, ja. Men också en påminnelse om att vi inte är odödliga.
Kanske är det en uppmaning att göra något vettigt med våra liv.


LINDA LUNDELL
 



Charlotte Gyllenhammar
 


Nils Nilsson




Sigrid Hjertén


080528
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst