Howard Brookes
måleri
Galleri Howard Brookes


MÅLAR KLASSISKA LANDSKAP I MINDRE FORMAT
 

 
Howard Brookes har, sedan ett par veckor, en ny utställning på det egna galleriet. Målningarna har krympt, förutom helt nya målningar är ett par av dem utsnitt ur tidigare stora målningar. Andra har konstnären valt ut från tidigare perioder; de verkar passa bra ihop med bildernas litet mindre format.

– Jag har alltid målat ganska stort, men det här handlar nog inte så mycket om formatet. Snarare anar jag något slags språng, ett tecken på att jag fortfarande utvecklas, säger Howard Brookes litet självironiskt.
– Själv anser jag att min senaste målning, Everlasting, förhoppningsvis är det mest mogna jag någonsin gjort. Ändå ingår den inte i serien av mindre målningar. Men i dessa handlar det nog om att jag i det formatet måste förfina min teknik.



Everlasting saknar inte likheter med en av konstnärens mest kända målningar, ett lätt ironiskt porträtt av Marstrand, där han var bosatt under trettio år. Om den nya målningen, i all sin kraft, helt saknar uttryck av det slaget, dröjer ändå speglingar av det tidigare kvar.  Några exempel är bildens höga molnbank, horisontens knappt synliga tromb; ett nästan helt försvunnet hot och ett fartyg, makligt stävande längs horisontlinjen. En ganska typisk vy från Gamla Skagen, men samtidigt också något annat.
– Everlasting tillhör ju inte precis utställningens mindre bilder; jag ser den hellre som ett uttryck för att jag börjar lämna något slags provokativ hållning.
Det finns en stark frihetskänsla i Everlasting, eller kanske snarare frihetssträvan. Titeln och målningens ram naglar fast betraktaren i ett slags tolkning, samtidigt ger målningens uttryck blicken motstånd. En kamp pågår mellan ramens kompakta gallerverk och motivets, sålunda bundna, krafter.



– I mina andra nya målningar kommer jag ned på en mikronivå; de känns litet grand som öppningar, plötsliga sidospår, eller som att jag vässat mina medel ännu mer. Jag har tagit bort det där oväntade surrealistiska draget och gått in i en väldigt romantisk landskapsvärld.



Snarare än surrealistiska budskap, bär några av de nyare målningarna på både ett vemod, och en blick distanserad från vykortsromantik. En bild består av en hög klarblå himmel, två höga palmer och ett litet svävande moln, en ikonbild av ett efterlängtat Kalifornien? På liknande sätt verkar ett landskap under en brännande sol, med ett av starkt ljus blekrosa hus i centrum, med blånande berg i bakgrunden.
 



Kanske är det för mycket sagt att Howard Brookes i de nya målningarna reducerat sitt surrealistiska uttryck. I målningen Vita nätter i S:t Petersburg, spelar ljuset med Brookes rätt typiska måleriska bildmagi, med den klarblå natthimlens rosaskimrande skyar och en ärggrön gatlyktas inglasade orange. Komplementfärgerna rött och grönt leker vemodigt med betraktarens blick. En aning av en sentimental mystik svävar mellan templets lökkupoler och förgrundens, allt annat än naturalistiska, grönska.



– Men de nyare målningarna har inte alls samma absurdistiska och svårtillgängliga attityd som många av mina tidigare surrealistiskt betonade bilder, menar Howard Brookes.

ANDERS THURESSON

 


 

080608
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst