FÄRGERNA GÖR DET OSYNLIGA SYNLIGT   
 Karin Jennie Brockmann ger livströtta modet åter

 
Karin Jennie Brockmann målar skiktmålning hemma i huset på landet. Hon kan det mesta om färg och form men hon vill inte kalla sig konstnär utan använder konsten i läkande syfte. Hennes jobb är att plocka fram färgen inom andra människor.

På gatan ligger gruset från vinterns sista snöväder kvar och knastrar under mina skosulor när jag försöker hitta Karin Jennies mottagning i västra Göteborg. När jag slutligen kliver över tröskeln möts jag av ett stillsamt lugn. Här inne får man ulliga skinntofflor på sig när man tagit av sig skorna. Karin Jennie tar emot mig med en smörgås i handen. Hon kom nyss från landet och har inte hunnit med någon lunch.
Lokalerna är inredda med ljusa tyger och trämöbler och över väggarna sveper färgslöjor i grönt, aprikos och gult. På bordet i det stora rummet som Karin Jennie använder för konstterapin står tolv nyanser av akvarell. Snart sitter jag själv med en bit dinkelbröd i handen och lyssnar till Karin Jennies konstnärliga bakgrund.
Intresserad av konst har jag alltid varit, och jag jobbar med det konstnärliga men någon konstnär är jag inte. Som konstnär gör man färdiga saker för att kunna visa andra sin konst. Jag gör ett annat arbete.
Efter att ha gått ett konstnärligt år i antroposofisk regi i Järna sökte sig Karin Jennie till en konstterapiutbildning vid Tobias School of Art i södra England. Förutom måleri och modellering ingick även människokunskap, anatomi och samtalshandledning i den ett och ett halvt åriga utbildningen.
Människan är menad att vara en skapande varelse i allt. I skapandet får vi kontakt med det i oss som är så mycket större än vi tror. Jag jobbar med att låta färgen synliggöra det osynliga.



När man kommer till Karin Jennies konstterapi lägger man tillsammans upp en plan på minst sju träffar. De första tre gångerna målar man helt fritt. Sedan bestäms en slags inriktning och Karin Jennie kan ge övningar som fördjupar en process. För en person som målar väldigt milt och vackert kan det handla om att släppa in det fula och använda färgen på ett oreflekterat sätt. För en person som bara målar i blått kan det handla om att släppa in det röda.
Man har så olika saker med sig när man kommer hit. Det fria uttrycket i färgen ligger inte så nära oss om vi inte arbetat med färg tidigare. Vi behöver komma bort från tankar och oväsentligheter och komma ner i kroppen och känslan.
Karin Jennie dricker en klunk te och funderar.
Det är en fråga om en upplevelse av färgen, det är genom kroppen vi får upplevelser. Personen som målar har hela tiden en dialog med det som kommer fram på pappret. Det är inre bilder som kommer ut och blir synliga. Utifrån det kan personen föra en dialog med sig själv och med mig.
Att människor har all sanning inuti sig själva är något som Karin Jennie utgår ifrån. Det gäller bara att få tillgång till den. Det är personen som kommer och målar som gör arbetet. Karin Jennie tillhandahåller materialet och skapar ett rum för dialog, i viss mån kan hon leda processen in i nya dimensioner.
Jag tolkar inte. Det handlar om ett samtal som för processen vidare.
Mot slutet av perioden kan man titta på alla målningarna och se den process som personen genomgått. Karin Jennie berättar att arbetet med färgerna kan frammana gömd sorg eller smärta. Det kan ge en livstrött person kraften och glädjen tillbaka.
Människor kommer hit när de kommer till en kris i sitt liv eller när livskraften helt försvinner. När man vill hitta andra vägar i livet, se sig själv och förstå sig själv på ett nytt sätt. Längtan delar vi ju alla. Längtan till att bli skapande människor, livskraften och skaparkraften ligger väldigt nära varandra.



För Karin Jennie är arbetet med färgerna något väldigt lustfyllt. Hon målar själv på sin fritid.
Jag målar inte tavlor att hänga upp på väggen men jag har ett behov av att ha ett skapande på gång i mitt eget utforskande av färgen.
Just nu är det skiktmålning som gäller hemma i huset utanför Vårgårda. Hon arbetar på akvarellpapper med tunna färgskikt och långa väntetider i syfte att hela tiden utöka sin känslighet för färgen.
Jag vill att färgen ska få ta allt större plats i mitt liv. Det är som att öva upp en muskel.

ELSA LETH

 
 

090910
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst