Barbro Andréen
Galleri Majnabbe
Träden och blommorna
30/8 – 14/9

 
JU VACKRARE DESTO UNDERBARARE!
Barbro Andréen hittade glädjen i konsten

 

Att döma av hennes färgstarka och blommigt grönskande måleri tycks Barbro Andréen vara en fantastiskt glad människa. Men bakom all livsbejakande glädje finns också ett mörker, vars djup hon ägnat mycket tid att utforska, också i sin konst. Det hjälper henne mycket att vara glad, och det är hon för det mesta.

– Annars har jag svårt att måla. Ofta anses ett svårare måleri som finare, det har faktiskt hänt att ett galleri inte ville ställa ut mig för att min konst var för gladlynt! Men jag har inte heller haft det så lätt. 1969 hade jag en djup kris; måleriet räddade nog livet på mig. Jag upptäckte att jag kunde måla känslor som jag inte hade ord för. Jag började göra inre självporträtt, senast på förra utställningen på Majnabbe, med titeln "Här är jag!".



Soldockan gjorde hon med en speciell teknik.
Jag blev inspirerad av en film om Niki de Saint Phalle och hade gått en kurs på Herning Höjskole i Danmark och lärt mig mask och mim. Det händer något särskilt när man rör sig bakom en mask. Den här bar jag på karnevalen i Hammarkullen och barnen blev förtjusta. Min förra soldocka blundade; den här har ögonen vidöppna mot världen, skrattar Barbro.
– Jag kommer att visa några sagor som kommit till med hjälp av en god vän som är symbolpedagog. Hon använder sig av "Symboldrama", en visualiseringsmetod, då man i ett djupt avslappnat, drömliknande tillstånd upplever ett skeende som visar sig i inre bilder. Utifrån detta stoff har jag gjort sagor. Men en saga kommer ur en vanlig dröm som jag hade när jag var barn. Jag har kallat den "minnet av en dröm".



Jag drömde att jag var ute och drog en barnvagn med min mamma i; hon ligger där med lockigt hår och solglasögon under ett mörkrött vaddtäcke. Litet längre bort händer något oväntat, barnvagnen välter, mamma faller i en bäck. Jag vaknar av mitt eget förtvivlade skrik, berättar Barbro.
– Drömmen stämde med mitt liv; jag var ett barn som tvingades vara mamma åt min mamma. Men det finns lyckliga bilder, som när jag blivit litet större och mötte henne när hon kom från jobbet. Jag stod på ramen till mammas cykel och tyckte mig stå högt över världen. Några barn i en sandlåda betraktar mig avundsjukt. I slutbilden dominerar glädjen över att finnas till; jag själv som vuxen sitter med mig själv i knäet i skogens grönska, omgiven av harar, en mus och en stor älg!
Hon är egentligen alltid i gång.
I mars jobbar jag med akvarell i orkidéavdelningen på Botaniska Trädgården. Det är behagligt, med all fukt i luften. Akvarellpapperet reagerar på ett så skönt sätt, ett bra tillfälle att möta våren! Senare, i maj, ställer jag kanske upp staffliet vid Bäckravinen i Botaniskas vilda del, säger Barbro Andréen.



Bäcken porlar i en serie bilder speglande träden, grenarna, lövverket och molnen därovan i målningens källklara vattenrörelse. I andra är sommarhettan påtaglig. Fjärilar och blommor stiger med flödig naivism mot ytan, likt paradisiska värmehallucinationer.
– Jag har grannar som äger en magnolia! Där har jag stått länge för att fånga de magnifikt utformade blommorna. Det har blivit ett måleri med litet strängare formspråk än vanligt. Jag tycker naturen är så vacker så jag vill att det skall bli vackert. Ju vackrare, desto underbarare, skrattar hon en aning självironiskt.
En saga skulle kunnat heta Barbro i Underlandet. I den övning som framkallade dessa målningar tyckte hon sig nå väldigt djupt i sig själv.
– Det blev ett annat arbetssätt; jag förvånades över att jag vågade måla så fritt, och ändå visste jag inte hur jag skulle komponera mina intryck. Men sagobilderna är helt formade ur upplevelsen. Jag gestaltade handlingen i serieform, berättar Barbro Andréen.



Sagogestalterna omges av trolsk grönska, en djup skog och en mörk tjärn. En vit hare skuttar före, stannar upp då och då, manar henne att följa efter. Det är ingen rädd hare; han leder flickan in i det undermedvetnas mörker. Han ger henne en gåva som hon länge sökt. Innan dess vilar de vid tjärnen, speglar sig i dess mörka vatten. Deras blickar möts i ett slags ömhet inne i dunklet, under natten sover hon tryggt i hans mjuka vita päls. Nästa dag går hon vidare, haren vinkar avsked. I en glänta står ett hus. Hon vet att hon har kommit hem.
– Det är så lustigt. Haren ber mig att följa med fast han inte kunde tala; han ledde mig till sitt bo därinne i skogen, ler Barbro Andréen.
I en annan saga står hon framför ett högt berg som hon vet att hon måste bestiga för att komma vidare.



– Jag var länge arg och motsträvig, det var en övermäktig uppgift. Jag stretade emot så mycket jag kunde innan jag började gestalta sagan. Men när jag nådde toppen hade jag avverkat en viktig sträcka i mitt liv. Där mötte mig en mäktig örn, med vingarna utsträckta kring boet, fick han mig att känna mig delaktig i ett större sammanhang.
Det var märkligt; jag har målat mötet som att vi är på väg att skaka hand och klo med varandra, med en komisk känsla av att jag uttalar orden: Mr Livingstone, I presume! Ett slags felande, oerhört viktig länk i mitt livs stora upptäcktsresa, avslutar Barbro Andréen.

ANDERS THURESSON


 


 




080831
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst