Sista dansen
av Carin Mannheimer (regi)
urpremiär
Göteborgs Stadsteater 5/9



MIN BÄSTA TID
ÄR NU!
Gerd Hegnell återvänder till Stadsteatern  

 

Efter en lång karriär kommer skådespelerskan Gerd Hegnell tillbaka till Stadsteatern i Göteborg där hon inledde sin teaterbana för att spela en åldrad kvinna i Sista dansen.

Vi sätter oss i ett vilrum en trappa upp bakom Stadsteaterns sceningång och pratar om pjäsen av Carin Mannheimer som utspelas på ett äldreboende.
– Vi är en grupp som kommer dit samtidigt. Det påminner lite om TV-serien Solbacken, avd. E där jag var med. Min roll hette Harriet där med men det är inte riktigt samma person utan en utveckling, säger Gerd Hegnell.

Vem är hon?
– Hon är en kvinna som är förtjust i kläder och finare saker. Talar om sin son Johan, som hon kallar Jean, som bor i en villa med en terrass vid Medelhavet. Jag fantiserar om att han är i Hongkong och London, stor affärsman.
– Jag skulle vilja att han är sån. Men han är inte alls sån. Det är ett bekymmer för mig, helt enkelt.
– Hon har varit gift tre gånger, en gång för kärlek och två gånger för pengar. Då kan du förstå hurdan jag är.


Gerd Hegnell, Inger Hayman och Åsa-Lena Hjelm. Foto: Aorta

Harriet påstår att hon varit dansös.
– Jag skryter för de andra om att jag kunde lägga benet på axeln utan vidare. Man vet inte heller om det är sanning. Inger Hayman, som spelar Ulla, frågar om jag har dansat i Svansjön men man kan föreställa sig att det är i revyer.
– Inte ens det vet man. Det är en helt vansinnig människa.

Mytoman?
– Hon gör en önskebild av sitt eget liv.

 Carin Mannheimer regisserar sin egen pjäs på en teater för första gången. Är hon en inkännande regissör?
– Ja, verkligen. Det är det fina. Det är en djup tragedi som mixas med roliga grejor. Humor och tragedi blandas på ett mycket märkligt vis.
  Vi kan lägga oss i det mesta faktiskt. Jag är van vid att arbeta med författare, det är väldigt inspirerat. Vi blir medverkande i en pjäs tillkomst. Enormt spännande.



Hur ser du på ditt eget åldrande?
– När man är med i en sådan här pjäs börjar man tänka mer och mer på det. Jag märker att jag inte orkar så mycket som förr i världen. Jag hoppas, hoppas!, att jag ska få behålla min hjärna ända in i slutet.
– Det är en önskedröm alla människor har. Och att själva döendet ska gå fort och att jag ska slippa lida.
Själv har Gerd Hegnell bara goda erfarenheter av åldersboende.
– Jag hade min mamma Gullan på ett fantastiskt åldersboende, Barken här i Göteborg. De tog hand om de boende som fick vara med och laga mat och det var trivsamt och oerhört sympatisk personal.
– Där fick jag en oerhört positiv syn.

Hur skulle du själv vilja sluta dina dagar om du fick önska?
– Klart det vore skönt att vara hemma så länge som möjligt men det vet man ju inte.
Gerd Hegnell tror att det blir en uppsättning som griper tag i publiken och att folk blir rörda.
– Jag tror verkligen det. Den handlar om människokärlek och det är ju positivt.
Ett par veckor före urpremiären hade Stadsteatern sålt 21 000 biljetter, vilket saknar motsvarighet.
– Det är nästan kusligt, ju…
Hon lämnade Stadsteatern 1960 och säger att hon har lite svårt att hitta. Men en gång gick hon som barn i huset. Hon kom in på Stadsteaterns elevskola 1953 och gick i samma kull som Sven Wollter, Dan Sjögren och Gurli Nordwall.
– Jag har haft en oerhörd tur som fått vara på så många olika teatrar men min bästa tid är nu!, sammanfattar hon och tillägger att åren med Lennart Hjulström som chef på Folkteatern var en lärorik tid.
Hon har nyligen återvänt från Stockholm, där hon bott i åtta år och varit med i Singin´ in the Rain 250 utsålda hus på Oscarsteatern, spelat på Stockholms stadsteater, Dramaten och China. Att hon blivit pensionär, fyllde 73 i somras, märks inte ett spår.
Men det är inte riktigt samma Göteborg längre.
– Jag tycker synd om renhållningsarbetarna i Göteborg. Folk bara kastar saker. Det bara vräks ut i gatan. För mig var Göteborg en idyll men den finns inte längre. Det är en försämring av mentaliteten som jag inte förstår.
– Jag försöker anpassa mig tillbaka till hemstaden, avslutar hon med en liten suck och berättar om hur grannporten i Vasastaden var nerblodad efter ett av alla skottdraman häromveckan.

JAN BERGMAN

 



Gerd Hegnell och Inger Hayman. Foto: Aorta
 


080831
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst