Thomas Edetun

Thomas Edetun har arbetat med olika uttryck men återvänder alltid till måleriet.
– Jag brottas med den enorma traditionen, alla landskap ligger som en stor ryggsäck på våra axlar, säger han.
– Ska man göra fler målningar är det en utmaning att hitta något i traditionen som jag bryter upp och hittar nya innebörder i.

 

Han utgår från den engelske 1800-talsmålaren John Constables romantiska landskap men lånar detaljer från andra bilder och material innan han sätter ihop det, ofta till tredelade helheter.
Han använder förlagor som veckotidningar och foton och strör färgglada pillerformer som ett dekorativt bildelement över ytan.
– Det är ett sätt att få färg och form. Samtidigt har piller en symbolisk innebörd om att rätta till fel hos människor. Jag vill väcka tankar som har dubbla innebörder. Se det som ett piller eller färg eller form. Men på något sätt påverkar det landskapet.
I en liten målning har han skrivit The End över landskapet, precis som i en film.
– Det kan vara slutet på måleriet eller landskapstraditionen, det kan vara kritik. Ibland snackas det om att måleriet är dött men det kan påverkas och bli konstverk.
Hans bilder kan vara landskap men också arkitektur och rum.
– Vissa typer av bilder fastnar, varför? Är det nostalgi? Det är något som inte finns kvar, ofta från 1950- och 1960-talet, säger Thomas som inspirerats av Mies van der Rohes monumentala glashus.
– Det är ett sätt att visa vem man är och göra sig viktig.
– I dag lever vi i en splittrad tid, alla letar efter vem man är. Jag kommer i en viss stämning när jag ser äldre vykort.
Ett porträtt av en vindtirig person i svart pagefigur är en blandning av en man och kvinna.
– Det är svårt att sätta identitet på. Det är många diskussioner i dag om att vara queer. Jag har försökt vara humoristisk.
Han bläddrar gärna i medicinböcker och har inspirerats till ett motiv av ett landskap med ett hjärta som är anatomisk återgivet.
– Hjärtat ger liv åt landskapet, symboliskt…

Thomas Edetun är bosatt i Linköping men gick Hovedskous 86–88 och fortsatte till Mejan.
– Före Mejan jobbade jag nonfigurativt men körde fast. Som betraktare är det lätt att läsa av en figurativa målning. Sen får jag krångla till det lite…

JAN BERGMAN

 

Galleri PS 3/4-18/4 2004