Margon Lindberg
Breakeable
Galleriet Rörstrands Museum
29/8-12/10


BERÄTTELSEN ÄR DET CENTRALA
 
Margon Lindberg arbetar gränsöverskridande


 
Margon Lindberg arbetar gränsöverskridande. Beteckningen keramiker känns som en för trång rock för att täcka in hennes mångsidiga konstnärskap. Och utvecklingen går snabbt, det är en helt annan utställning som nu visas på Rörstrands museum än den som visades på Nääs Konsthantverk för en tid sedan.

Det händer mycket på ett halvår. För mig är berättelsen det centrala. Visst finns keramiken i botten, men bara som material, inte som självändamål eller teknisk begränsning. Jag jobbar också med teckning, grafik, datorbetarbetningar och tekniker och material får mötas på det sätt som gör berättelsen rättvisa.



Hon gick på Konstfack 1983-1988.
– Jag har fått många influenser och idéer från mina resor. Jag har rest och arbetat i Sydamerika, Afrika, Kina. Kanske är jag mest känd för mina urnor i kroppsrelaterade format. Jag gör dem i oglaserat lergods. Jag kallar dem för nakenkrukor. En del kollegor tycke de är ogjorda om de inte är glaserade. Men jag själv tycker om när materialet känns poröst.
– Jag har vid sidan av keramiken jobbat med datorbearbetade fotomontage, bland annat i självporträtt. Det är skönt att komma ifrån föremålen ibland och gå rakt på berättelsen. När jag jobbar med fotomontage vill jag komma ifrån att fotot bara är en bild.



Varför har du valt namnet Breakeable?
– Jag hade tänkt jobba med trasiga föremål, sådana som jag gett mig på med vinkelslipen. I stället blev det tvärtom. Det här är en utställning med hopsatta och sammanfogade föremål. Jag hoppas berättelserna är starkare än det keramiska uttrycket trots att det här är en påtagligt keramisk utställning. Det handlar om tvåsamhet och det finns en linje tillbaka till arbeten jag gjorde som grafiker för trettio år sedan. Man har väl sina teman som sitter djupt och kommer tillbaka, i kitt fall t ex stolen och tvåsamheten.
– Jag började med teckningarna. Jag tänker med kolteckningar. Det är kolteckningar på papper. Några blir verk i sig. Ibland känns det som jag skulpterar mina teckningar.
En grupp med hopmonterade flaskor kallar hon Double.
– Vissa saker kommer man bara åt vid vissa tillfällen. För några år sedan gjorde jag flaskor med nakna flaskor. Nu är de bearbetade som målningar, jag ålar över och glaserar gång på gång. De är så långt ifrån teckningar man kan tänka sig, men jag ville åt samma känsla och uttryck. Leran lyder lätt i ett visst läge, men när man sen ska vidare blir det svårt. Det är en längre och mera oförutsägbar väg till uttrycket i leran. 



Hon  jobbar också mycket med vinkelslipen; slipar, glaserar, slipar igen, glaserar mer.
– Det kan bli en lång process. Vinkelslipen är mitt bästa redskap. De är monterade parvis. Några har wirar som håller ihop dem.
Det finns några märkliga stolar på utställningen
– Stolsformerna blir som ett slags skrift, tredimensionella teckningar. Här har jag försökt helt avhålla mig från den ironi som jag jobbat med i en del fat. Stolen är för mig symbolen för en lyft och tyngd. Man bär sin tyngd.
– Det finns mycket oformulerat i det här motivområdet. Men jag känner att jag måste stanna här ett tag, för det finns ett uttryck jag vill få här, en känsla jag vill närma mig från olika håll.



Hon börjar närma sig det hon vill säga och berätta om i det här materialet.
– Det är ju så mycket form, teknik, material och processer  i konsthantverket. Lera kan ibland vara ett påtagligt material som ställer sig i vägen för uttrycket. Jag är livrädd för det konsthantverk som pratar utan att berätta något. Jag vill försöka vara modig nog att följa den känsla och det uttryck jag vill åt, utan att göra dekorativa avsteg.



Det är en platsspecifik utställning.
–  Här på Rörstrand ville jag ställa mina föremål i relation till den massiva prylexponeringen i museet som tränger sig in genom väggarna till galleriet. Utställningen är en scen med mina föremål som aktörer. De har fritt spelrum men skapar också sina relationer. Jag vill släpa in konsthantverksluften i museet. 
Just nu jobbar Margon Lindberg med en rondellutsmyckning i Nacka. Det blir ett träd, en Gaudiinspirerad figurin som får byta skala. Hon har vernissage på en utställning i Wadköpingshallen i Örebro i slutet av månaden.

BO BORG

 
 






080911
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst