Julius Caesar
Barockpera av G F Händel
Göteborgsoperan
13/9-25/10


MED OPERAN I HJÄRTAT
 
Charlotte Hellekant vältrar sig i känslor
 
  Charlotte Hellekant i rollen som Cornelia. Foto: Mats Bäcker

Mezzosopranen Charlotte Hellekant har alltid något på gång. Men så får hon också en del gjort. Just nu spelar hon Cornelia i Göteborgsoperans uppsättning av Händels Julius Caesar, i ännu en balansakt mellan tonskalor och känslostormar.

På hennes cv radas namn efter namn på stora roller upp vid sidan av ledande dirigenter, regissörer och orkestrar från världens alla hörn.
 Vi som sjunger opera sysslar till stor del med samma sak som en atlet gör. Det handlar om att hitta den där konstiga balansen mellan avslappning och fokusering. Teknik och uttryck. Kyla och hjärta samtidigt i en svår balansgång, säger hon.
Länge använde Charlotte stress och distraktion som medel mot scennervositeten. Nu försöker hon istället hitta en bättre balans genom självkännedom och meditation.
 När man frågar en sångare ”hur mår du” innan hon går upp på scenen, så har man ingen aning. Hon kan känna sig dålig just innan men sedan när hon står på scen känner hon sig med ens helt i form, eller tvärt om. Vårt undermedvetna är så komplext.


Som Cornelia i Julius Caesar. Foto: Mats Bäcker

Charlotte Hellekant berättar att hon nyligen flyttat tillbaka till Sverige efter 20 år.
 Det är lite som att jag har dumpit ner från en annan planet, mina vänner får förlåta mig när jag inte har någon koll, ler Charlotte Helelkant och lutar sig bakåt mot kuddarna i soffan.
Vi befinner oss i logeregionerna på Göteborgsoperan, i ett kök med utsikt över älven och två sköna soffor som står placerade mittemot varandra.
Hennes bas var tidigare New York och ett äktenskap där men de senaste tio åren har hon mest jobbat i Europa. Och när hon säger att hon jobbat i Europa betyder det att hon tillbringat tio av årets månader där.
Jag har alltid känt mig europeisk, jag har aldrig riktigt förstått mig på det där landet. Jag har tyckt om det, men aldrig riktigt relaterat till det.
Vägen till operan gick genom föräldrarna som älskar klassisk musik och från att hon var fem år gammal drogs hon med på abonnemang på Stockholmsoperan. Hon får ett skimmer i blicken när hon berättar om 1970-80-talet på Stockholmsoperan och hon pratar om det som en speciell generation av operasångare.
De var sjungande skådespelare. Det finns få skådespelerskor inom operan som kan liknas vid Elisabeth Söderström. Hon och James Bond var mina idoler länge.
Du vet, när det känns så övertygande att man inte längre tänker på att någon sjunger. Inga stora karikatyrrörelser på scenen utan små små skiftningar som får det magiska att hända.
Redan i skolan var hon och hennes bästis teateraporna som plågade klasskompisarna i skolan med pjäser på roliga timmen. När de var 14 år pratade de om vad de ville bli. Bästisen ville bli skådespelare och Charlotte ville bli operasångerska. ”Men det är ju alldeles för svårt”, tillade hon då.
I 18-19-årsåldern kom jag tänka på det jag sagt och tänkte att ”vad fan, det kan jag visst bli”.


Charlotte Hellekant som Cornelia och Ann-Kristin Jones som Sextus. Foto: Mats Bäcker

Då hade Charlotte Hellekant flyttat med familjen till USA sedan hennes far fått en professur på ett amerikanskt universitet.
– Fram till dess hade jag varit en friluftsmänniska som sov i vindskydd året runt. Jag valde mellan biologi och musik.
Hon bestämde sig för att satsa på operan, vilket resulterade i utbildningar på Eastman School of Music i New York och vid Curtis Institute of Music i Philadelphia.
 
– ”If there is a will there is a way”, det är det finaste jag har fått med mig från USA. I sin repertoar håller hon en stor bredd.
– Jag gör opera, mycket orkesterverk, jag älskar romanser, kammarmusik tycker jag är jättekul.
Charlotte Hellekant tar en klunk kaffe och lägger det ena benet över det andra. Hon älskar att resa, men samtidigt har hemma blivit en lyx.
– Jag har letat guld i Alaska och i Makanöknen. Jag dyker, skidar och seglar och tar alltid med mig vandrarkängorna och ser mig om i omgivningarna där jag åker på jobb. Vandringen blir mer och mer en passion. Samtidigt är det viktigt med en bubbla i tillvaron där jag kan ha mitt eget.
Hennes bubbla är ett 27 meter långt norskt passagerarfartyg som ligger förtöjt i Stockholm och som hon delar med sin sambo.
– Han har alltid drömt om att bo på båt och han träffade mig och båten i samma vecka för drygt fyra år sedan. Man ska ju uppfylla drömmar så fort man kan.


Charlotte Hellekant som Cornelia och Ann-Kristin Jones som Sextus. Foto: Mats Bäcker

Trots att Charlotte Hellekant varit på resande fot i många år stortrivs hon med att sjunga och resa och jobba med roliga människor. Men med åren har hon också lärt sig vad hon uppskattar bäst.
– Det är mer och mer viktigt med dirigenter och regissörer som lurar ur en det där lilla extra. Det är en balansgång mellan vad som är bekvämt och vad som är läskigt.
Om en sådär sju år kan hon tänka sig att bli konstnärlig ledare någonstans.
– När jag sjöng på Nobelprisutdelningen kände jag att ´detta är en summering av vad jag tror på – vetenskap och konst´. Konsten och vetenskapen är reflektioner av vår värld och erbjuder oss det viktigaste – ifrågasättandet.
– Jag tror att människan söker det där lilla extra. Vi vill känna, uppleva, upptäcka, beröras. De flesta har inte privilegiet att kunna vältra sig i känslor dagligen så som jag.
Charlotte Hellekant talar varmt om operan, hon beskriver den som en syntes av alla konstformer.
– Den har allt. Orkester, pjäs, sång, dans, bildkonst/scenografi, ljussättning. Men opera är som tråkigast när den uppfyller klichén om något elitaktigt plysch och kristallkronor och shit.
Hon funderar över hur operan ska nå ut till folk, eller hur folk ska hitta till operan.
– Jag är helt övertygad om att det finns en publik där ute som skulle kunna ta till sig opera, men som inte har upptäckt det ännu.


Scenbild ur Julius Caaesar. Foto: Mats Bäcker

Hon tycker att det är jätteviktigt att operan vänder sig till skolor. Men betonar att hon aldrig varit för idén om att spela ner sig till något som man tror är publikens nivå.
Det är fel. Det är att underskatta både konsten och publiken.
Hennes röst är melodiös och allvarlig. Hon ger intryck av att äta livet i stora tuggor. Och att njuta av det.
– Konst är en balansgång mellan nöje och reflektion. Opera är inte enbart nöje, det utmanar publiken på många nivåer. Det finns extremer i allt; dur och mollskala, dissonanser, höga och låga toner, starkt och svagt. Operan reflekterar människors känslovärld på ett sätt som få konstformer gör.
Hon funderar ett kort ögonblick.
– En del kan tänka att det är känslor som är större än de vanliga mänskliga känslorna, men det är ju bara bullshit. Operans känslovärld är precis det vi känner. Egentligen.

ELSA LETH  

 


Ur Julius Caesar på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker 



080912
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst