Lena Björn
Teckningar, måleri
Galleri Jeanette Ölund, Borås
13/9– 4/10


FÅNGAR RÖRELSEN
 
Lena Björn gör en teckning i minuten
 

Hur tar man in en rörelse och förmår den att stanna kvar i papperets yta, för andra betraktare än konstnären att ta del av? Och hur bär sig Lena Björn sig åt för att lämna kvar så mycket mer än endast modellens närvaro i rummet? En närvaro och ett rum vars vibration bara kan förnimmas någonstans i pappersarket, under blyerts – och kolstreckens uppenbart virvlande snabbhet.

– En gång skulle jag teckna aikido och greppade en krita i varje hand; när jag tecknade fanns min blick halvt om halvt bara på de bådas kamp och nästan inte alls på papperet. Rummets kraft, hela kraftmätningen, gick in i mina händer; som i en trådteckning, det var som att sy. När jag var klar hade jag kramp i båda händerna men jag var nöjd med resultatet.
Lena Björn brukar sätta på rå och stark musik för att få en stämning som hon beskriver för sin modell.
Hon rör sig över en rätt liten yta, en platta på golvet i min ateljé, och jag sitter på golvet framför en lutande teckningsskiva. Under en timmes variationer av temat gör jag ungefär 40 teckningar, ibland en i minuten. Ofta hamnar de i en hög med ratade bilder, men ur mängden finner jag då och då att jag lyckats komma nära det jag eftersträvar, berättar Lena Björn.



– Jag måste in i ett slags omedvetenhet, en tomhet, för att mina händer skall kunna hitta de uttryck jag söker, som jag vet finns inuti och som jag kan locka fram om jag inte inbillar mig att jag vet vad jag vill göra. Då händer ingenting. Ibland är det bra att byta till vänster hand, för att hitta en annan öppenhet i uttrycket. Ofta väljer jag svart och röd krita – allt måste finnas runt omkring mig, alla färger och alla verktyg. Det alstrar en oerhörd energi i rummet. Jag vet att det finns en väg som jag skall gå, då gäller det att inte störa denna inre vandring.
– Jag jobbar med flera olika teckningar och målningar samtidigt. Kommer jag inte längre med den jag håller på med, är det bara att vrida på huvudet och fortsätta med en annan, med den förra litet grand i ögonvrån. För mig är det inte kaos, men när jag inte hittar längre måste jag ju göra ett röj.



Lena Björns måleri hämtar, liksom flera av teckningarna, stark inspiration från en dokumentärfilm som för några år sedan gick på TV, Under stjärnorna. Skildringen av afrikanska gatubarn och deras fattiga, utsatta liv har satt djupa spår i måleriets, rent fysiskt gestaltade, skilda plan. På plexiglasskivor, med ett litet avstånd mellan, målar hon ömsevis fram - och baksidor så att bildernas djupverkan upplevs rakt genom verkens helhet. Ibland finns en bild på en pannå under glasens bemålade ytor, ibland är tavlornas sidor öppna med löst hängande glasskivor, ibland ser de mer ut som stängda kvadratiska lådor.



– En gång skulle jag ställa ut bilder av ett gatubarn, Frida, i Färgelanda konsthall och blev tvungen att ställa ifrån mig bilderna på en busshållplats medan jag gick till konsthallen för att få bärhjälp. Där cirkulerade ett stökigt gäng ungdomar och jag tänkte att det är väl risk att bilderna är förstörda när jag kommer tillbaka. Men det blev inte alls så. Någon frågade om den unga mörka pojken på en av bilderna höll på att sniffa spray. Jag sa att det kanske han gjorde, fastän jag visste att det var lim, men det var ju inte huvudsaken. 



Inte en fråga om hudfärg, inget nedsättande om bilderna överhuvudtaget, tvärtom. Efteråt hörde jag att det hade varit ovanligt många ungdomar på utställningen. Det var helt klart det finaste betyget. Kanske nåddes de av bilderna för att de inte kom så farligt nära. Jag tror på att flytta in problembarn och andra medmänniskor, i mitten av samhället, till värmen och inte tvärtom, som vi gör här. Det gäller att göra skillnad, så att det kan hända något, säger Lena Björn.

ANDERS THURESSON
 







 


080914
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst