Reflektioner i tryck och väv
Textilia
13/9-7/10

 

MÄNSKLIGA BETEENDEN
I KLURIGA BILDVÄVAR
 Gunilla Petersson vill berätta en historia
 

Texilkonstnärern Gunilla Petersson har rötterna i Göteborg men livet har fört henne till idyllen i Mölle, den klassiska badorten längst ut vid kanten av Öresund och foten av Kullaberg.

– Det är världens ände, man kommer inte längre, säger hon och öppnar grinden in till trädgården med stora äppelträd och druvklasar som hänger i vildvinet över källarporten till ateljén.


Lilla Luva

Det är lätt att bli betagen av det lilla samhället med dess vackra hus vid havet.
– Vi har bott här sedan 1977 när vi kom från Göteborg efter några år i Fjärås, berättar Gunilla Petersson som träffade sin make keramikern Örjan Johansson på konstindustriskolan. Att han utnämndes till designchef på Höganäs bidrog förstås till flyttningen.
I källaren till det stilfulla tegelhuset med anor från början av förra seklet gör hon sina bildvävar. Där finns två rum som hon arbetar i med sina två vävstolar. Hon använder en konstruktion av Evald Carlsson i Hisings Backa, vaktmästaren på gamla slöjdis.
– Med trampa för gobelängvävstol. De är enkla och funktionella, han visste vad som krävdes.


Visa vägen

Hon köper vara norskt konstvävgarn som hon färgar själv och arbetar med en färgskala som kommer igen, har alltid använt mycket rött och svart. Arbetet börjar med en enkel skiss, ofta i blyerts. Hon anger färger men väver väldigt fritt.
– Jag använder måttband så att jag får proportionen. Men jag har ingen förlaga bakom vävstolen, det hade blivit tråkigt.
I stora bildvävar improviserar hon och följer inte alla prickar. De roliga figurerna i bildvävarna beskriver hon som något slags fabeldjur, kanske ett får med svans.
– Jag gör dagboksskisser på allt jag reflekterar över, som alla människor gör. Nu råkar jag göra bilder av det. De där figurerna kan stå för vad som helst. Ofta är det ett mänskligt beteende de illustrerar.



Figurerna och situationerna tycks hämtade från en sagovärld men med ett oväntat djup som kryper på betraktaren efter ett tag.
– Det är inte på skoj, allt! Det är skoj men jag försöker skruva till det. Det kan vara riktigt läskiga beteenden.
Titlarna ger ofta associationer. En bildväv kallar hon Som man ropar. Vilket säger en hel del om det allmänmänskliga innehållet. En annan med motiv av mumie, ängel och daggmask belyser tidsaxeln och människans olika sätt att se på sitt öde.
– Jag väver historier och berättar. Det är inte naturbilder, jag vill berätta någonting.
Men inspirationen från omgivningen är ofrånkomlig.
– När vi bor som vi gör med havet och naturen. Jag avbildar inte men man kan se fragment av till exempel trädstammar och stenar, former och färger.



Hon ”går till jobbet” varje morgon efter en promenad längs havet.
– Jag kan inte gå rakt ner för trappan, det blir för stressigt. Och jag kan inte sitta i åtta timmar utan måste hitta något annat som att skissa, färga eller kratta äpplen. Man sitter så stilla med det här, det är en långsam teknik.
Som kontrast arbetar hon också med textiltryck i en ombyggd del av garaget på tomten. Där gör hon hela ytan samtidigt.
– Här börjar jag i ena hörnan och ska plocka in tråd för tråd. Men det är jätteroligt att väva.



Vad är utmaningen för dig?

– Att jag inte riktigt vet vad som ska hända. Jag vet vad jag vill att det ska bli men det är inte alltid det lyckas. Men hela processen är rolig. Vissa partier är kluriga, då kan man glömma bort tiden.

JAN BERGMAN

 

 

 
 

080915
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst