Gunilla Nalder
Mina inre bilder
grafik och måleri
Galleri Rita
20/9-2/10

 
EN HISNANDE RESA
Gunilla Nadler gör bilder av sitt inre universum
 

När Gunilla Nadler blev patient fick hon idén att göra konst av sina röntgenplåtar.
– Det är mitt inre universum. Här är mitt bäcken som glasskål, visar hon på en bild.

Hennes bilder handlar om sambandet mellan den inre och yttre rymden. Om strålningen som förbinder människan med kosmos.
– Det är jag i alla bilder. Här ligger jag nertryckt av asteroidbältet.
Det började med att hon var tvungen att genomgå röntgen för att få läkarbehandling mot sitt diskbråck som uppstod efter en whiplashskada.
– När jag satt i väntrummet ville jag vända ångesten till något positivt. Det fanns inte mycket på väggarna.
Hon har utgått från datortomografi av sitt huvud, hjärta och lungor och andra kroppsdelar, experimenterat med färger i photoshop och gjort screentryck på speglar och målat. Det var inga problem att få ut röntgenbilderna från sjukhuset.
– Läkarna tyckte det var jättespännande och ville att jag skulle komma och visa hur det blev.
Ibland har hon börjat med att måla en akvarell och lagt ett tryck över. Hon har målat med akryl och låtit motivet sjunka in.
– Meningen var inte att skapa dramatiskt av röntgenbilderna utan något vackert. Jag har lekt och jobbat med olika uttryck.
Hon har sin ljusa ateljé i en vitmålad arbetsbyscha som hon ställt i trädgården intill huset i Backatorp. Intresset för rymden har hon alltid haft och hon började gå kvällskurser i astronomi.
– Jag kände att det finns en intressant koppling mellan att bli bestrålad och kunna se fenomen som elektromagnetisk strålning i universum, säger Gunilla Nadler.
– Jag kunde knyta ihop det och fantisera och göra egna bilder av till exempel en kometbana och applicera mig själv i rymden. Jag går från mikro till makro, det är verkligen en hisnande resa.
– Ju mer jag läser desto mer ser jag kopplingen mellan människans och planetsystemets uppbyggnad. Det är en så stark koppling ren vetenskapligt.



Förra året höll hon ett föredrag på Vetenskapsakademin om universum som världens största konstgalleri.
– Det handlade om varför vi kan se färger i kosmos. Det blågröna är syre och det röda vätgas. Färger beror på vilka ämnen som finns i gaserna som vi ser i teleskop. Vi kan inte se det med blotta ögat, ljuset är för svagt.
– Men egentligen ska betraktaren inte behöva veta så mycket om vare sig anatomin eller rymden. Man anar sig till olika saker.
I de abstrakta bilderna finns en rörelse som efter en mänsklig gestalt på väg någonstans, åt det ena eller andra hållet.
– Som en hägring.
Undertonen är strålningen som finns runt oss hela tiden.
– Vi tål inte för mycket strålning från vår närmaste stjärna solen.



Mikrobakgrundsstrålning från Big Bang påverkar fortfarande människan. Det finns ett uttryck att ”känna vibrationer”, det ligger något i att vi avger infravärme.
– Det finns något som vi inte greppar. Det finns mycket sorg och glädje och mycket ande där ute i rymden. Det här kan vara en religion…
I höst har hon en utställning tillsammans med skulptören Vladimir Stoces.
 Det blir ett fint möte. Han var min skulpturlärare på Dômen. Vi har blivit vänner och kolleger.
Hon jobbar med grafik och screentryck på KKV där han har sin ateljé och arbetar med bronsgjutning.

JAN BERGMAN

 


 







080919
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst