Vladimir Stoces
Galleri Rita
20/9-2/10


TIDLÖSA KÄNSLOR
 
Vladimir Stoces gjuter figurer i brons
 

I en av Vladimir Stoces bronser sträcker sig en skog av händer upp runt en torso.
Han blir väl omhändertagen, säger konstnären på sitt typiska sätt i en blandning av allvar och lättsamhet.
– Handen är uttrycksfull. Jag jobbar mycket med händer och fötter.

Vladimir Stoces små bronsfigurer är egentligen skisser och tänkta att bli avsevärt mycket större. Han har bland annat gjort en skulptur med fotavtryck och fötter i en ring i parken vid Centralstationen i Kungsbacka åt 100-årsjubilerande Majblomman.
– I kombination med kroppar kan det uppstå olika situationer.
De blindas vägvisare kallar han en skiss med händer som pekar åt ett håll på toppen av en fyrkantig gallerkonstruktion med en mängd huvuden.
– Det är en samling människor som låter sig ledas av den blinde vägvisaren. Men alla går ju åt olika håll. De verkar inte följa vägvisaren men är bundna i systemet i alla fall.



Mycket av det han gör har en underliggande dramatik som för tanken till teaterns värld.
– Jag har jobbat som scenograf, också. Det stämmer, säger Vladimir Stoces.
– Det finns en dramatisk upplevelse och berättelse bakom mina skulpturer. Något som påverkat mig och som jag försöker förmedla vidare. Jag försöker väcka liknande upplevelser hos betraktaren.
Vissa figurer har vingar som för tanken till änglar och andliga sfärer.
– Samtidigt vill jag hålla det på jorden.
Det är konkreta bilder med stark symbolik men med små medel.
– Jag vill skapa en känsla som är större än mig själv. Det får inte bli för tydligt.
Han visar fantastiska färgbilder av tidigare arbeten, bland annat den ljussatta meditativa ängelutställningen i katedralen på Röda sten och en skulptur av en avhuggen jättefot mellan  en kyrka och en flod i hans gamla hemland Tjeckien.

En rest av något?
– Precis. Någon som gått. Man tänker, vem har det varit och vilka steg har den personen tagit. Var och en kan hitta sin egen tolkning och bli kreativ.
– När man lyssnar på folk på en utställning kan man höra bättre idéer än vad jag tänkt innan. Det är roligt. Associationer kan bära hur långt som helst. Sen kan de komma tillbaka som en bumerang.
– Det viktiga är att det finns beröringspunkter med ens eget liv.
Vi sitter i hans stora ateljé i det gamla sockerbruket i Klippan omgivna av skisser till hans skulpturer som andas en humanistisk tidlöshet.
– Människan är sig i grund och botten ganska lik vad gäller känslor. Man kan göra miljoner bilder om relationer och kärlek men de blir aldrig samma. Man kan inte säga till ungdomar att det här är gjort. De måste uppleva det själva.



Många av skulpturerna har någon kroppsdel som går genom och runt kroppen, en arm eller en slingrande eregerad penis.
– En stillsam situation vid första ögonkastet men det är stora krafter i gång, om man tittar ordentligt. Det är så i livet. Händelser som inte verkar så dramatiska kan sätta djupa spår.
En man sitter med en vinge på ryggen och håller en avtrillad framför sig. En annan skulptur är ett par figurer som har var sin vinge.
– Det handlar om kärlek och kamratskap. Vi måste flyga tillsammans och lyssna på varandra. Med bara en vinge att vifta med kommer du ingenstans.
Vladimir Stoces har lärt sig tekniken att gjuta i brons av Bosse Samuelsson.
– Han kan allt. Det är fantastiska krafter, på liv och död. Som i livet. Det finns ögonblick i livet när tiden står stilla, när du är lycklig eller olycklig. När man gjuter i brons finns också sådana stunder där du är 100 procent närvarande. Det fascinerar mig.



Att teckna kroki är ett sätt att lära sig mycket om kroppen.
– Kropparna uttrycker mycket. Jag har mycket levande drömmar. Jag flyger ofta när jag drömmer. Två gånger har jag drömt att jag flyger i ett landskap där jag upptäcker en stor människokropp.
Han kom hit från Prag med fru och barn som politisk flykting 1977 och gick Dômen och konstindustriskolan.


JAN BERGMAN

 
 

080919
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst