POET MED FOKUS PÅ LIVETS SKÄMTSAMMA SIDOR
Namdar Nasser skriver om kulturkrockar

 

Namdar Nasser är författare med rötter i Iran, och en av de fem utvalda poeter och prosaister som framträdde under Forum för poesi och prosa på Musikens Hus 3 september, under temat "helvete".

– Det är inte första gången jag framträder på scenen. Jag har varit aktiv i kulturlivet i Göteborg, i Författarförbundet, i Översättarcentrum, o s v. Just nu har jag inte så mycket tid att ägna åt kultur. Jag har två barn och måste välja taktiskt. Jag är dataingenjör, egen företagare och utbildare inom data. Under sommaren har jag flera stora jobb. En del av teknikinkomsterna flyttar jag över till kulturarbetet. En del av mina böcker är utgivna på andra förlag, några på eget. Naturligtvis har jag också studerat litteratur, film och filosofi. Dataingenjör blev jag för att ha en inkomst; kultur ägnar jag mig åt för att jag vill.
Just nu umgås jag med flera idéer samtidigt. Jag prövar att skriva erotiskt på persiska, vilket innebär väldigt stora utmaningar, eftersom de persiska tabubelagda områdena inom kärleksdiktning inte är så få. Men när jag skriver på persiska har jag en större frihet att göra som jag vill, jag experimenterar och tar upp ämnen som jag själv är intresserad av, säger Namdar Nasser.
– Jag skulle vilja skriva mer om iransk kultur på svenska, informationen var dålig under 90-talet, den har blivit bättre sedan dess, men det finns mycket kvar att göra.
Just nu arbetar Namdar på en antologi med persisk dikt och prosa från samma tidsperiod som Shahname, det iranska nationaleposet, från 1000-talet, ur vilken han tidigare översatt fem berättelser, utgivna 2006 på bokförlaget NordienT.  Antologin är tänkt som en fortsättning av det tolkningsarbete som Eric Hermelin utfört av klassisk persisk poesi, främst av sufisk diktning, berättar Namdar.
– Dessutom känner jag Tomas Andersson och Stefan Foconi, som har skrivit en reseskildring om Iran, med titeln Gubben i taket. De ville att jag skulle översätta den till persiska. Samtidigt har Irans kulturklimat blivit kärvare. Just nu väntar jag på att censuren skall godkänna boken. Det kan ta lång tid för dem att gå igenom den. De är förstås extra noga med en reseskildring, säger Namdar Nasser smått ironiskt.
– Jag har alltid varit intresserad av poesi och prosa, jag är född 1963 men var inte mer än 16 år vid regimskiftet i Iran. Som alla andra var jag delaktig i protesterna ute på gatorna. Och så bröt kriget ut, oppositionella häktas, fängslas, dödas. Utländska företag flyttade ut, jobben tog slut, utbildningsenheter lades ned, universiteten stängdes. Till slut fanns inget annat än att delta i kriget. Jag blev inkallad, men efter drygt sju månader vid fronten beslutade jag mig för att göra något annat, så jag deserterade och flydde. Då var jag knappt 20 år.
Efter att jag drog från fronten tog det kanske trettio dagar innan jag kunde lämna Iran. Jag betalade människosmugglare för att ta mig över gränsen till Turkiet. Den här tiden flydde massor av folk, inte minst unga människor, men jag såg folk i alla åldrar på min väg, berättar Namdar Nasser.
– Jag ville egentligen vidare, men blev kvar i Turkiet i två år, eftersom man måste ha visum för att ta sig över gränsen. Jag kunde inte heller jobba utan uppehållstillstånd. Min bror i England skickade litet pengar så att jag klarade mig. Det var svårt att vistas i Turkiet under militärregimens hårda tryck; gatorna patrullerades hela tiden, har du inte giltiga handlingar åker du dit. Jag fastnade också några gånger i deras ideliga kontroller. Det var, milt uttryckt, tufft att hamna i deras omänskliga fängelser, allra värst var ovissheten. Med tanke på mänskliga rättigheter är det intressant att notera, att man redan i början av 80-talet talade om turkiskt medlemskap i den europeiska gemenskapen.
Först var jag i Istanbul, sedan i Ankara, och hade ingen aning om hur länge jag skulle bli kvar. Jag hade ingen tillgång till persisk litteratur men lärde mig att tala turkiska. I slutet av Ankaratiden vände jag mig till FN:s flyktingkommissariat och gjorde under de sista sex månaderna litet nytta med tolkningsarbeten. Hela tiden sökte jag asyl; från början ville jag förstås till England, till min bror. Men det fanns ju många mottagarländer med olika lång behandlingstid av asylärenden. Tack vare flyktingkommissariatet, som hjälpte mig, kom jag till Sverige på 1980-talet.
– Det är klart att jag längtar tillbaka, jag var i Iran 2005. När jag kom hit trodde jag kanske att det skulle ta högst två år, inte tjugo, innan jag kom tillbaka. Jag har en gedigen bank av minnen som jag skulle kunna ge litterär form, från barndomens Iran, flykten, Turkietvistelsen och resan hit till Sverige. Men jag har sedan några år valt att fokusera på den skämtsamma sidan av saker och ting, till exempel i min bok om kulturkrockar. Annars hade programrubriken "helvete", i Forum för poesi och prosa, kunnat väcka en eller annan stark association, avslutar Namdar Nasser.

ANDERS THURESSON
 
 
 

080921
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst