Sara Wikström
Elin i Tre Kärlekar efter Lars Molin
Folketatern
Urpremiär 13/9


MEST SPÄNNANDE ATT MÖTA PUBLIKEN
 
Sara Wikström vill utsätta sig under arbetet på scen

 

Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv. Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet. Detta skall bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem ännu inte förfallna till betalning.
Lars Molin

 
Sara Wikström har gott om erfarenheter att bygga på i arbetet med rollen som Ester i Tre kärlekar. Hon tycker om att utsätta sig tillsammans med de andra skådespelarna under arbetet på scen.

– Det är en fantastisk dramatisering av Kjell Sundstedt, som ju också gjorde en väldigt stark pjäs av Marianne Fredrikssons Simon och ekarna; det är jättekul att jobba med den här texten! Föreställningen tar 3 timmar och 45 minuter. Vi börjar redan 18:30 och så blir det två pauser när man kan käka litet mackor. Folk verkar inte ha sett reprisen på TV, vi säljer massor av biljetter, vi är väl uppe i 6000 nu, det ringer i snitt 200 pers om dagen. Det är extra kul med biljettrycket just nu, för vi behöver verkligen det här, efter alla turer med ombyggnader. Och jag älskar Lars Molin, som med så stor kärlek gestaltar den lilla människan, säger Sara Wikström.
– Niklas Hjulström är bra på att regissera stora episka stycken; han är bra på mycket annat också, som att dramatiskt integrera musik i en föreställning, som i Simon och ekarna och Juloratoriet. Niklas Román har komponerat jättefin musik, med ett starkt ledmotiv. Tre kärlekar gestaltar en viktig brytningspunkt mellan gammalt bondesamhälle och frambrytande industrialism. Pjäsen utspelar sig 1944 – 45, i krigsslutet och handlar om människornas varierande brytningspunkter. Hanna Bogren gör ett spännande kvinnoporträtt som Lilian. Det är intressant, det här med allas våra olika förändringar över tid.


Sara Wikström som Ester och Göran Ragnerstam som Egon. Foto: Lina Ikse Bergman

Ester, som jag spelar, upplever samma tidsbrytning som maken Egon, spelad av Göran Ragnerstam; ingen vill ta över gården. Jag kan hämta mycket av de här känsloerfarenheterna från min man. I hans familj var det också tre syskon som inte ville, eller rättare sagt, helt enkelt inte hade råd att ta över gården i Veddige. Jag har min svärmor som förebild i rollarbetet. Hon har bott på gården i hela sitt liv, bara varit i Norge vid något tillfälle. Hon har ett annat sätt att se på döden; kor och människor dör, och det är inget konstigt med det. Hon är ingen man sätter sig på och hon är van att jobba fruktansvärt mycket, berättar Sara.
– Jag befinner mig just nu i ett undersökande stadium i rollarbetet, ställer viktiga frågor, som hur relationerna till tre väldigt olika barn ser ut, ett viktigt stadium för en skådespelare, för att täppa till hålen i rollen. Man grundar och fördjupar. Under en kollationering, när man läser pjästexten tillsammans, börjar tankarna röra sig kring hur det skall bli. Som man har tänkt, eller på något annat sätt? Mycket förändras när man möter skådespelarna i arbetet på scenen. Då upptäcker man på nytt hur kul det är att våga utsätta sig. Men mest spännande av allt är att möta publiken; tänk om de visste hur viktiga de är! Ibland kan en föreställning bli hur laddad som helst, ibland händer ingenting; ändå kommer folk fram och säger att det var fantastiskt.
Flygscenerna tänker jag inte berätta för dig om; det är teater och hur bra som helst, skrattar Sara Wikström.

ANDERS THURESSON
 
 

090921
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst