Margita Ahlin
Butterfly Kiss av Phyllis Nagy
Nya Studion i Stadsteatern, premiär 19/9


FRÅN GENERÖS MOMO TILL EGOISTISK MORMOR
 
Margita Ahlin spelar en person utan empati

 

Butterfly Kiss är en oerhört ömsint kyss; barn sägs ibland, på detta sätt, kyssa ett annat barn, kyssens ögonfransfladdrande mjukhet möter då en len kind. Phyllis Nagys pjäs räknas till en relativt ny provokativ brittisk spelstil kallad "in yer face", som alltså slungar orden i ansiktet på publiken. Tala om kontraster!

– Häpnadsväckande roligt bara att få frågan om medverkan! Jag har regisserat under så många år att jag undrar hur jag kommer att reagera över att stå på en scen. Jag har inte spelat på Stadsteatern sedan Varför kysser alla Solveig? 1996. På film och i radio har jag ju lirat under åren. Lusten är viktig, den måste finnas där, säger Margita Ahlin.
Vi minns henne som Momo i Michael Endes pjäs på Angeredsteatern, där hon dessutom ingick i regiteamet. När Stadsteatern etablerade sig i förorten Angered, spelades också pjäser som Vi inte betalar, vi betalar inte av Dario Fo. Där gjorde hon en inspirerad, fräck rolltolkning av Antonia. Margita Ahlin var också en av Angeredsteaterns grundare.


Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Margita Ahlin. Foto: Ola Kjelbye

På Stadsteatern vid Götaplatsen har hon medverkat i ett 70-tal uppsättningar och regisserat flera pjäser. Hon tillhörde ensemblen i Hemmet, Sandlådan och Gropen, skrivna av elevkamraten Kent Andersson, och regisserade publiksuccéerna Jösses flickor, 1975 och Anna Karenina 1992.  I Om sju flickor gjorde hon en rosad insats som narkoman. Efter Birgitta Egerbladhs Varför kysser alla Solveig?, 1996, har hon regisserat för bland andra Folkteatern i Göteborg, Helsingborgs Stadsteater och Östgötateatern/Riksteatern.
– Sedan Stadsteatern tog kontakt har jag läst pjäsen några gånger, först på engelska, och fattade tillräckligt för att inse att jag gärna ville vara med. Malin Stenberg, som är regissör, träffade jag i Varför kysser alla Solveig, då hon var koreografiassistent. Johan Karlberg och Johan Gry känner jag också. Annars är ensemblen lika ny för mig som Stadsteatern. Huset har förändrats så att jag knappt känner igen mig, trots att jag varit där så länge. Som barn var jag mycket där. Pappa (Harry Ahlin) var skådespelare där från start, 1934 – 1969. Jag får väl lära mig att hitta på nytt, skrattar Margita Ahlin.
– Vi hade kollationering före sommaren, med genomläsning och presentation av scenografin, gjord av en videokonstnär. Två musiker från Backa Teater gör musiken. Vi fick ett smakprov, jättehärligt! Läsningen väckte mer frågor än svar, jag anar att det kommer att bli en spännande undersökning. Det en pjäs om en familj, med litet annorlunda förtecken, far och mor och dotter och en mormor, som är jag då. Handlingen spinner kring en fängelsecell där Lily (Ylva Gallon) sitter inspärrad för att ha skjutit ihjäl sin mor. Resor uppstår i fantasin, bakåt i historien och mot framtiden, drömmar mixas med fakta I grunden handlar pjäsen om kärlekslöshet, om pjäsens unga Lily som inte känt sig önskad.
Hon lever där i cellen med sina tankar. Mamman är levande i hennes minne, med sin eviga blodtryckspump; man får en känsla av att hon egentligen inte lever, eller att hon om hon gör det, lever av konstgjord andning, att hon också trängtar efter kärlek, säger Margita Ahlin.
– Mormodern är en totalt egoistisk person, ser bara till egna behov. Hon anser sig ha rätt att kräva att bli omhändertagen av dottern; det är som om navelsträngen aldrig klippts. Hon klänger sig fast och ger inte sitt barn möjlighet att skapa sig ett eget liv. Denna mormor saknar empati; hennes bristande känsla och fantasilöshet är förödande i föräldrarollen. Hon knäcker dotterns självkänsla, och utlämnar henne till ett ickeliv. Mormoderns förhoppningar på dotterdottern Lily är att hon ska vinna pengar och gifta sig rikt så att huset i Florida, som mormodern drömmer om, ska bli verklighet. I övrigt ska hon bara veta sin plats och underordna sig, suckar Margita Ahlin upproriskt.
– Av fadern, som är fjärilsskådare, får Lily en pistol i present istället för pengar. Han är överhuvudtaget en åskådare. Något är helt på tok med den här familjen. Lily säger i en replik: Pappa brukade ha en pistol på nattduksbordet, om det skulle vara så att han fick lust att skjuta en fjäril! Pjäsen vimlar av symboliskt antydda familjehemligheter och sprickor.


Lisa Lindgren, Ylva Gallon, Margita Ahlin. Foto: Ola Kjelbye

Lily har ett kärleksförhållande med en kvinna, Martha, och det finns något där, apropå beröring, som visar på något oförlöst i hennes sexualitet. Det är inget som pjäsen bosätter sig i, men när Lily är 14 år har hon en relation med pappans bästa kompis, ett möte som pappan initierar och betraktar. I mötet med Martha vänder hon ryggen till, så som hon har sett pappan behandla mamman.
– Men vilken spännande resa det här skall bli! Malin Stenberg har lyckligtvis inte heller svaren på alla våra frågor. Hon tittar överraskat på oss: "Titta inte på mig. Vi får se var vi hamnar." Jag gillar verkligen sådana arbetssätt. Jag läser och läser, helt fritt. Hon är fullkomligt öppen: "Kommer ni på något under sommaren så ring mig på mobilen!" Härliga förutsättningar för att stå på scenen i höst, skrattar Margita Ahlin.

ANDERS THURESSON
 
 
 
 

080921
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst