Johanna Friberg och Roy Friberg
Galleri Lerverk
27/9-19/10


FUNKTIONELL KERAMIK MÖTER ESTETIKBEVARANDE MASKER
Roy och Johanna Friberg ställer ut tillsammans

 

Roy Fribergs masker handlar om estetik, dottern Johanna Friberg har ett mer praktisk förhållningssätt till sin keramik. Nu ställer de ut sida vid sida. Det strikta och det fragmentariska skapar en kontrast.

Hela familjen, tre barn och mor och far, är konstnärer. Pappa heter Roy Friberg. Nu på lördag, den 28 september, ställer han ut tillsammans med dottern Johanna.
– Ibland kan jag känna mig lite utanför. Resten av familjen gör renodlad konst som jag har svårt att bedöma på något annat sätt än med magkänsla. Konsthantverk känns stabilare och säkrare, säger Johanna som tycker att det är viktigt att hennes verk är funktionella.
Roys fragmenterade masker samsas med Johannas strikta skålar.



Hon gör bruksföremål, men det är viktigt att de är vackra.
Under en resa till Nigeria plockade Johanna Friberg upp rytmiska, upprepande mönster från de afrikanska tygerna. Hon använder sällan klassisk glasering utan oxiderar ytan så att det blir matt och rå. På den aktuella utställningen går allt i svartvitt, det är en period hon befunnit sig i de senaste sex, sju åren.
– Ett tag använde jag mig av en teknik där man skär ut mönstret i leran. Jag har också gjort mönster med spets och färgat med oxider. Perioderna går in i varandra en hel del.
Liksom sin far började hon tidigt, vid tolv års ålder blev hon äntligen tillräckligt lång för att kunna använda en drejningsmaskin. Sedan dess har hon fortsatt med bara ett par korta uppehåll. Johanna Friberg vet inte exakt var inspirationen kommer ifrån, hon ser bara ett föremål i huvudet och försöker hon göra det.
– För mig kommer inte idéerna på samma sätt som för Roy. Han kan sitta och titta på en fläck, ett djur eller en form och få inspiration.
Hennes syn på keramik ligger långt från faderns syn på konsten. Johanna tycker att det är lite konstigt att bara limma fast en tygbit på masken för att kunna hänga upp den – så skulle man aldrig behandla brukskeramik.
– Det gick en flisa ur kanten på en skål och Roy tyckte att det bara var att laga med lite vax och färg. Men då går det inte att diska den, säger Johanna Friberg och de båda konstnärerna börjar nästan käbbla under intervjun.
– Nä, men de kommer bara att ställa fram den och kanske diska den en enda gång. Det spelar ingen roll, säger Roy Friberg och mumlar något om borgerliga keramikkonsumenter.
Men de får också inspiration av varandra. När Johanna flyttade sin brännugn till familjens gård på landet började Roy bränna sina masker i lera.



Roy Friberg har använt sig av keramik och lera de senaste tio åren. Hur han kom dit är en lång historia.
– Jag började måla som barn. Eftersom jag är enögd var jag inte så bra i gymnastik och försökte hitta ett annat sätt att hävda mig.
Roy Friberg målade av vykort, målade på skålar och målade hawaiibrudar på slipsar – något som var populärt bland pojkarna på den tiden.
Långt senare började han på Valand. Då kom inspirationen till stor del från konstnären Francis Bacon men även från författare som Frans Kafka. Regissören Alf Sjöberg såg en av Roy Fribergs målningar och frågade honom om han ville göra scenografin till ”Modern”. Roy tackade nervöst ja och fick snart fler uppdrag.
Det blev en naturlig del i arbetet att även göra masker och klädpatinering. Strax insåg han att plastmaskerna kunde fyllas med annat material. Cirkeln slöts och hans konst hittade ut från teatern igen i form av skulptur och prydnadsmasker. Först använde han betong, brons, järn - och nu lera. Scenografin påverkade måleriet och scenbilder trängde in i tavlorna. Många ser Roy Fribergs konst som mörk och lite skrämmande.
– Det händer att gamla damer kommer in på en utställning och tycker att det är för hemskt, kan du inte måla något vackert istället säger de.
Själv tror han att det beror på att betraktaren ständigt söker efter innehåll och mening och menar att estetiken försvunnit ur konsten. De ser inte att det förvittrade kan vara vackert, som när något eroderar och täcks med alger eller rost.
– Den finns överallt och hela tiden, det kan vara i en fjäderskrud eller en blomma. Men det är inte min idé att förfall kan vara estetiskt. Da Vinci tyckte att en gammal mur var värd att betrakta. Idag handlar konsten om idéer och konstellation, estetiken är lika fjärran som kärleken, säger Roy Friberg.


MIRIAM LÖWENSTEIN

 


 



080928
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst