Ulrica Hydman-Vallien
Galleri Stockselius, Skövde
27/9-19/10

 

ETT STOLT OCH BURLESKT FORMSPRÅK
Ulrica Hydman-Vallien vill vara berörande

 

Ulrica Hydman Vallien är svensk formgivnings ständigt unga grand old lady. Hon är ständigt aktuell med nya överraskande projekt i en välbekant stil som inte är att ta miste på.

  Jag skiter i vad folk tycker. Jag gör vad jag vill. Och ändå finns mina föremål säkert i varje svenskt hem, skrattar hon. Man känner igen och tycker om min stil med dess ögon, ormar och det svartvita glaset.



Första utställning var 1962, belönad med Nationalmuseums pris Unga Tecknare. Det stora genombrottet kom efter Konstfack 1965.
  Jag gjorde redan då primitiva figurer i ett både stolt och burleskt formspråk. Mina saker låg och ligger långtifrån Svensk Form och svensk standarddesign. Det är inga vackra föremål. Inte vackert, men desto mera uttrycksfullt. Jag hoppas och vet att många människor uppfattar mina föremål som berörande.
1972 började Ulrica Hydman-Vallien med glas.
  Mitt första verk var en romantisk serie som blev såld direkt. Sedan vaknade mitt oppositionella jag. I protest mot allt det ”smakfullt” svenska började jag göra fula saker. Och när jag blev anställd på glasbruk anpassade jag mig naturligtvis till uppdraget. 1990 gjorde jag Tulipa, en folklig serie. Jag har tagit mitt ansvar som formgivare.



Hennes produkter syns i butikerna.
  Jag jobbar med starka dekorer och starka uttryck. Jag bejakar det primitiva för det känns äkta. Jag har aldrig dragit mig för att fläska på. Det är min personlighet. Jag trivs för min del inte alls med det svala svenskformiga. Jag håller ihop mig själv. Har inte slirat så mycket och aldrig brytt mig om trender. Jag har tagit debatten om form och inte varit buskablyg. Men jag har också en tillhörighet i det enkla. Och man vet direkt att det är jag som gjort det.
Hennes mest kända serier är Open Mind, Caramba, Tulipa och nu senast Mine. Och de har blivit mer än vanliga svenska designade objekt.
  Det är fantastiskt att vara Ulrica Hydman-Vallien. Men också jobbigt. Jag får så många uppdrag. Och jag har ansvar för så många anställdas utkomst.



Nu senast har hon arbetat med en serie likkistor.
  Jag ville bort från det bruna, hemska. Jag har blandat svensk allmoge i formen med mitt formspråk och en glimt av min känsla inför döden. Jag gjorde en blå fjäril på en barnkista. Jag vill öppna mot litet nytt.
Det är ett drömjobb att vara formgivare i ett stort företag.
  Men det var också ett tufft och mycket ansvarsfullt uppdrag. En form kan kosta 60 000 kronor och till mina upplagor kan det behövas 12. Tänk om det floppar. Och jag har många roller, som marknadsförare, stjärna och diva.



I formgivningen av glas bryr hon sig inte så mycket om formen.
Jag vill ha en yta att dekorera. Men det är klart, i Snakeflowerserien är formen en huvudingrediens. Jag har byggt upp måleriet och måleriavdelningarna på Årsta och Kosta själv.
Mineglas blev en stor succé.
  Jag drar igång saker. Jag ville göra kraftiga dekorerade glas. Glasbruket trodde inte på dem. Men om jag är tror jättemycket på en sak ser jag till att den blir gjord. Man satte en prognos på 3000 glas. Den första uppköparen köpte 40 000. Nu omsätter de över 30 miljoner netto. 



Ulrica Hydman-Vallien beskriver sin stil som easygoing.
  Jag har inga skrupler. Det handlar om en drift och ett flöde. Och det är det som är värdet i livet. Jag är inte så noga av mig. Jag är flödig. Och mina mönster är ett med min personlighet.
Hon visar också måleri på utställningen.
  I måleriet råder jag helt själv. Där finns en berättelse eller ett påstående. Där är jag helt fri och utan ansvar för något annat än mig själv och konstverket.



Glasbruket vill ha en ny målad serie i dag.
  Men nu när stora mönster redan är inne vaknar oppositionslusten i mig. Vi får se vad det blir. Jag har gjort Carambalampan som snart kommer i handeln. Och så vill jag göra plattor till badrum. Det tror jag stenhårt på. För mig är användbarheten en viktig del av skaparglädjen. Även om formgivning är det mest lustfyllda jag vet räcker det inte med bara lusten.

BO BORG

 


 



081010
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst