Skövde konstmuseum
Dawid
Mer FSCC
27/9-9/11


FÅR OSS ATT SE VARDAGEN PÅ ETT NYTT SÄTT
 
Dawid fokuserar på godisbitar och racerbilar

 

Dawid (Björn Dawidsson) riktar kameran mot det vi oftast inte ser fast det finns mitt framför oss. Och hans sätt att fotografiskt gestalta det får oss att se vardagen på ett helt nytt sätt.
Nu fokuserar han på små godisbitar och modeller av racerbilar.

– Bland fotografer är jag konstnär och bland konstnärer är jag fotograf. Jag representerar ett avantgarde. De som köper av mig är mera åt designhållet. När jag började sa man att fotografi inte var konst. Idag är det tvärtom så att det mesta av samtidskonsten är fotobaserad. Foto är ett samtida medium.

– Den tongivande kritikern Lars O Eriksson kallade mig den förste svenske postmodernisten. Kanske var det för att jag med fotografiet som medium ifrågasätter det sannningskriterium som fotografiet kopplas till. Mina bilder är autentiska bara i betydelsen att ”så här såg det ut i min kamera”. Ändå är jag en gammaldags fotograf. Jag kombinerar mitt fria konstnärliga fotografi med två till tre kommersiella uppdrag per år, t ex för SAAB. Jag har också gjort bilder till den svenska supervodkan. Absolut Dawid. Skillnaden är att jag i det ena fallet berättar min egen historia. I beställningarna berättar jag någon annans. Rent tekniskt är det detsamma, jag använder samma estetik och ljussätter på samma sätt.

Han beskriver sin stil som enfaldig.
– Jag fotograferar ett motiv rakt av och lägger det mitt i bilden. Den skenbart neutrala bakgrunden är ändå aktiv. Jag reducerar och koncentrerar till en kort liten berättelse. Och mitt synsätt är renodlat estetiskt. Jag är inte så teoretisk. Jag tänker inte på något jag vill få sagt. Jag har massor av grejor omkring mig i min ateljé. Ibland finns det en klangbotten i mig för ett föremål. Förklaringarna är ett slags efterkonstruktion. Jag jobbar litet i trance.  Ju snävare jag är i uttrycket desto färre blir associationerna.
En av serierna på den här utställningen är godisbitar.
– Jag vill titta närmare på det triviala. Vattendroppen som speglar världen. Den kan säga mycket om vår tid. Var ja vänder kameran kryper en berättelse in. Och de har jag lärt mig at lita på. Det krävs en envishet. Man måste tro på att det man gör går och att det är tillräckligt intressant för andra. Jag märker att jag blir litet virrig om min konstnärliga identitet. Jag har in en nisch, mitt förhållningssätt och min motivvärld. Man kan kalla det det osedda eller förbisedda, men det är alltid skenbart. Jag kan mitt hantverk, men låter det ena leda till det andra.

Han har en stor produktion.
– När jag skulle ställa ut på Liljevachs tittade vi på drygt 1000 bilder och valde ut knappt 200. När jag visade min stora utställning på Liljevalchs för museichefen i Skövde och han beskrev museets lokaler tycke jag att de här två sviterna blev lagom. Och så blev det.
Han är noga med tal och antal.
– Jag är besatt av tal. Jag har vissa goda tal t ex 21. Och mina exponeringstider styr av vissa tal. Jag använder aldrig bländare 4, men gärna 5 och 7. Kanske kan man säga att jag är irrationell på ett rationellt sätt.

Det finns många böcker med hans bilder.
– Jag har gjort närmare tjugo böcker. De säljer som diktsamlingar, men efteråt samlar folk på dem. De har höga priser på antikvariat.
Han jobbar ständigt med olika projekt.
– Har just börjat med en ny serie. Men den vill jag inte tala om för då blir det inget.

BO BORG

 

 



081011
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst