NU VILL JAG MÅLA
Ulf Sveningson lämnar Göteborgs drake

 

Tidningstecknaren Ulf Sveningson har varit med om stora förändringar under 30 år på GP. Som barn drömde han om att bli serietecknare. Tack vare en uppmuntrande mamma valde han redan från början rätt spår.

2002 hade GP mögel i huset och Ulf Sveningson flyttade då till sin nuvarande arbetsplats vid Klippan, där han har varit i sex år. Numera tecknar han på digital ritbräda.
– Ja, det är ju en ständig diskussion tecknare emellan om papper och tusch. Ett tusch fanns plötsligt inte, Sahlgrenska hade köpt rubbet och använde det för att rita på lik! Jag bad att få köpa en flaska men det gick inte. Då ringde jag till bokhandlare landet runt och fick ihop 18 flaskor. Nu finns den igen, men av betydligt sämre kvalitet. Subtiliteter kan man tycka, men det måste ju funka.



EU och jordbrukspolitiken

Samma sak med papper, det fanns en sort förr, Svenskt vapen, som DN-tecknaren Björn Berg använde. Ett bra papper kan både vätas och spännas upp, och det är viktigt att det har rätt gräng. Tidigare kanske du använde en Mont Blanc och nu ritar du med plastpenna på en datorplatta. Ändå känns det som att ha en pensel i handen när linjerna glider ut över skärmen, säger Ulf Sveningson.
– Viktigast är att du är uppmärksam, inte på det som sägs utan på vad du ser. På en rättegång får du inte ha penna och papper, och ingen elektronik. Du måste skaffa dig memoreringsteknik, du memorerar till häften, och så efterbearbetar du tills du känner att du träffar rätt. Som duvskytte, du ligger litet före. Man skärper sinnena till förbannelse, sen måste det ut det i handen.


James Joyce

–  Jag har alltid varit fascinerad av serier: Kalle Anka, Tarzan, Fantomen. Jag var inget ljushuvud i skolan men hade en fröken som såg "hur bra Ulf tecknar". Mamma lärde mig litet engelska, och så gick jag en grundkurs bara för att skriva till Walt Disney. Jag hade en lång brevväxling med Eric Larson, en av tecknarna. Giganterna i serietecknarnas värld blev fadersfigurer för mig som alltid saknat en närvarande sådan, berättar Ulf Sveningson.
– Uppväxt i Uddevalla försökte jag utveckla mitt intresse och mamma ringde till Bohusläningen, där fanns ett jobb som retuscherare. Tidningen hade en fantastisk tecknare, Erik Wilhelm, som gick omkring i gandhiskynke och Borsalino. Honom smög jag på; när han reste sig efter att ha tecknat nere i hamnen försökte jag mig på samma motiv.
På konkurrerande Kuriren fanns en annan man, som blev viktig. När jag ringde dit, sade denne Arvid Klang att de behövde en tecknare. Jag fick rum med namnskylt, butikerna kom med skor eller kläder, och jag tecknade dem i annonsformat. Jag trivdes bra, men en dag frågade Klang varför jag skulle vara kvar när det fanns en bra skola i Stockholm? Då hade han hade pratat om mig, både med Åke Stavenow, rektor på Konstfack och med Slöjdis i Göteborg, minns Ulf Sveningson.
– Jag ville vara kvar, men Kuriren lades ner, jag flyttade till Göteborg, började på Slöjdis kvällskurs och jobbade på Ny Tid. Jag visste inget om konstnärer som Inge Schiöler eller Matisse. Vi hade inga böcker hemma, möjligen Vilhelm Moberg, så jag gick till biblioteket, satt där och läste så mycket jag orkade, och köpte böcker på Eckersteins. Jag flyttade ihop med kompisen Robert Jonsvik i en rivningslägenhet i Nordstan.
Tillsammans drog vi igång en reklamfirma i Nordstan. När Robert kom in på Valand jobbade jag mer eller mindre ensam 1968 -70, innan jag tröttnade och slog igen butiken. Jag hade andra drömmar om hur livet kunde gestalta sig, ville bli en "Slas Hemingway" och gav mig ut i Europa.                                                               Bild: Halse Nabbe
– Jag skickade texter om Irland till GT och illustrerade läroböcker, när jag träffade min hustru Lis och GP kom in i mitt liv. Det var helt och hållet hennes fel. Tidigare hade jag aldrig haft GP. Jag hade sagt mig att den tidningen aldrig skulle komma över min tröskel. Men de behöver en tecknare! Jag efterträdde Stig Gitse 1979. I 30 år har jag varit där och måste säga att jag hamnade på rätt plats i rätt tid. Det är så roligt att ha en teckning i tidningen; solen skiner litet extra sådana dagar.
1982 frågade GP om jag ville åka till USA. Jag tog med mig brevväxlingen med Disney, mötte Eric Larson och bodde hos honom. Det var första gången jag var i USA – en jätteupplevelse! Mitt genombrott på GP kom när jag seglade med Gert Malmberg till Ängön, vi skrev och tecknade om Evert Taube. När GP gick över till fyrfärg och fyren blev symbol gjorde jag min första fyr. Howard Brookes målade tio fyrar innan Gert och jag tog över. Vi har i text och bild beskrivit över 250 fyrar. Man kan nog säga att vi har gjort en kulturgärning. Förhoppningsvis kommer ingen någonsin på tanken att släcka Vinga eller Kullens fyr, säger Ulf Sveningson.


I väntan

– Det har hänt en hel del roligt under den här tiden. På en öppen GP-tillställning står Sture Hegerfors, Jonathan Falck och jag och visar upp tidningen. Jag tecknar Kal och Ada, människor står i kö och vill prata. En man tar fram en väska, han har hundratals klipp. Han har också massor av teckningar som han har gjort av mina teckningar - så gjorde ju jag också, fast jag bara var femton år! Jag var rörd när jag signerade hans teckningar.


Arbetstest

En annan gång gjorde vi reportage om Gustav Adolf-bakelser och kom upp på Bräutigams kontor. Direktören ser ut som en engelsk fullblodsaristokrat, med porträtt av engelska hästar på väggarna. Han höll sin mask från första början men började så småningom att koppla av. Teckningen blev klar, och så bra att jag ville visa upp den. Rasande skrek han: du publicerar den inte! Så är det ofta när vi är ute. Folk vill titta, men det får de inte. Sveningson tecknar gärna folk, men inte vackrare än i verkligheten, skrattar Ulf Sveningson.
– Jag har fått vara med om de roliga åren, från bly till offset till digitalisering. Nu vill jag måla! Nästa projekt är en bok om mina färgstarka äventyr. Omslaget är klart, se här: Tecknarens målarbok!

ANDERS THURESSON

 
 

081011
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst