Lennart Aschenbrenners konst handlar mycket om feminint och maskulint, men också en hel del om tingens värde, inte bara i pengar utan också i förhållande till andra ting. Hans lekfullt associativa uttryck balanserar hela tiden på en skör gräns mellan abstrakt och föreställande.

På senare tid har hans målade falliska läppstift, sedda som monumentala statyer, och högklackade skor, båda starka symbolbärare, ställts mot till exempel en avlagd, av kroppen formad och sliten, pyjamasjacka, hans hattar och mer eller mindre utgångna skor. Alla de klädesplagg han målar äger en vag känsla av att helt nyss ha använts. Människorna har satt sina spår. Fritt stående i målningarnas ytplan förlänas samma högklackade sko helt olika uttryck, en lättare sommarassociativ färgnyans eller mer täta, midnattsblå, stämningar.



– Jag ser inte målningen som färdigt verk så länge den hänger i ateljén, men sedd över din axel kan jag uppfatta den på ett annat sätt. Tidigare arbetade jag med andra färger, återhållet grönt eller brunt, men sedan vi flyttat till Provence kom nya, mer mättade nyanser till; det blev mer av brända färger och jordfärger. Men du ser också litet tjongigare färger; i den stora här finns mycket rött. Undrar just vem denna högklackade sko trampar på? Det är verkligen inte helt säkert att man skulle vilja träffa damen som bär den där skon!
Skon reser sig, stor och hög, likt en barriär mot betraktaren. Dess ormskinn smiter så tätt intill skons eleganta form att det mest av allt liknar en rustning. Under skons hisnande höga klack, exploderar det både hotfullt rött och farligt.   
– Just nu är det mycket rött, grönt och blått; jag håller mig i popgenerationens närhet. Men jag laborerar också mycket med målningarnas yta, med kollage och i några av torrnålsbilderna med foto, fast jag länge varit skeptisk mot det. Det är ofta stor risk att man gör det alltför lätt för sig. Men här fungerar det på ett sätt som jag är nöjd med, jag har gjort hela etsningen över bilden, så att fotot följer med, säger Lennart Aschenbrenner.
En ganska platt ansiktsform i ljusgrått mot mättad ultramarinblå bakgrund, bär en underlig hatt, målad och utklippt i närmast skulptural form. I bildkanten ligger, vad man kan anta, figurens lika märkliga käpp.
– Jag är upptagen och intresserad av teaterns värld, till exempel av mimen. Flera gånger har jag sett Marcelle Marceau live och blivit enormt inspirerad. Han har satt många spår i min konst. På samma sätt som i konsten kan mimens minimala uttrycksförändringar åstadkomma starka effekter. Figuren borde egentligen ha kallats "pappskalle"; det är samma slags humor, ler Lennart Aschenbrenner milt.
– Tidigare målade jag mest vad jag kallar "rännstensmotiv", saker som jag fann i skogen, som pinnar med något associativt utseende, eller ting som jag hittade på stranden. Men nu är det annorlunda. Pyjamasjackan är betydligt mer subtilt målad, färgerna överensstämmer på ett spännande sätt.
Ja, jackans himmelsblå ränder har samma nyans som målningens bakgrund; jackan ser därför både ut att sväva högt i det blå och som om tyget vore upplöst av samma ljusmättade rymd. Samtidigt finns i plaggets form spår av kropp och lång tids slitage, en på samma gång lika starkt poetisk som tragisk bild av förgängelse. I ofta upprepade bilder av konstnärens hattar återkommer något av samma stämningar.
– Jag ser dem som ett slags annorlunda självporträtt. Den första gjorde jag här i Göteborg. Det var en panamahatt som jag hade lagt ifrån mig på en bänk. Jag fick för mig att göra en snabb akvarell. Litet senare gjorde jag om hatten igen. Sedan dess har det blivit många hattar.
Som en lekfull hyllning till Magrittes målning med texten "detta är inte en pipa" har han gjort en rolig bild med en, till skillnad från originalet, lätt förändrad fransk text: "Detta är en lakritspipa". Och det är ju faktiskt precis vad Lennart Aschenbrenners bild föreställer. Strax efter den här intervjun såg jag en exakt likadan lakritspipa i en godisaffär.



– Det var för något år sedan jag målade den; nu har jag gjort den som serigrafi, samma metod som reklamens silkscreen, egentligen ett uråldrig primitivt sätt att trycka, med anor från det gamla Kina. Motivet har samma typ av subtil humor som jag ofta använder mig av i min konst, medan kvinnan i målningen intill snarare är atypisk för mitt måleri.
Hon är sedd från sidan mot blåsvart bakgrund, ett huvud med hals; vita stänk utgör ett slags stjärnhimmel över hela bilden. I hennes kind blottas två identiska, kanske tänkta, men fragmentariskt utklippta ord. Ur slutna, rött bemålade, läppar tycks hon distanserat blasé blåsa ut ett sjok av samma vita färg. Runt hennes hals ett halsband av lika vita prickar, som antyder en, i bilden, osynlig förlängning av hennes kropp.
Hattarna återkommer i olika konstellationer, ibland ensamma, ibland i sällskap med skor.
– Jag har roat mig med att måla ett par av mina utslitna skor, som för tanken till Scott Fitzgerald, till det glada 20-talet och den världen på något sätt. Hatt och sko. Skinn och tyg. En dandy, har jag tänkt mig. I en triptyk kan du efter vartannat, med samma symbolik, se Monsieur, Madame och ett sammanhållet par. De accentueras också av några pussmunnar, ler Lennart Aschenbrenner. Och här ser du Mimmi Pigg!
Egentligen är det en behå, men med axelbanden sedda ur ett så utbrett perspektiv att dess form mycket väl kan påminna om seriefigurens berömda öron. Någon har dessutom i målningens plagg sett två, åt olika håll riktade, djurhuvuden. Nedanför den en ensam röd lyxig sandalett.
– Bildernas grunda schatteringar skapar ett slags landskap; det blir inga djup men ändå ett slags natur.
– Apropå djur har jag målat en bild som jag associerar till Updikes roman "Haren springer". Nedanför målningens hatt finns verkligen en kanin, en våt och snorig sådan. Från början var han en färgfläck men under tiden jag började låta den få sin utveckling till kanin mindes jag vår trädgård i Skåne för längesedan. Kaniner hade underminerat ett par rabatter och jag fick för mig att spola med trädgårdsslangen i hålorna. En rad slokörade, drypande våta, kaniner kom upp ur jorden, med pälsen så klistrad mot kroppen att de såg helt nakna ut, avslutar Lennart Aschenbrenner skrattande.

ANDERS THURESSON