KERAMIKMUSEET HAR ÅTERUPPSTÅTT
Historiska keramikföremål visas åter i Laholm  


Christina Lindvall-Nordin med delar av samlingarna
 

Sedan i våras visas åter delar av makarna Christina Lindvall-Nordin och Staffan Nordins keramiksamling i Laholms Keramikmuseum, som numera är inrymt i Teckningsmuseet.

Laholm har gjort sig känd för att vara en av landets äldsta och främsta krukmakarstäder. Ända sedan slutet av 1600-talet har det funnits en stark keramiktradition då flera krukmakare från orten gjort sig kända för sin keramik.
– Ett av Nordens finaste och mest unika keramiska föremål är gjort i Laholm. Det gjordes av Axel Nielsen under 1690-talet. Fatet finns på Nordiska Museet, berättar Christina Lindvall-Nordin, som skrivit boken Laholmskeramik där hon belyser Laholms keramikhistoria från 1600-talet till idag.


Afrikanskt fat

Det var hon och maken Staffan Nordin som i privat ägo startade Keramikmuseet i Laholm 1993. De bodde då på Krukmakargränd 8, där formgivaren Jane Wålstedt och krukmakaren Nils Larsson hade haft sin keramikverkstad under 1950-talet. Christina Lindvall-Nordin och Staffan Nordin, som alltid haft intresse för keramik, hade samlat på sig en hel del keramik under årens lopp. De gjorde därför om den gamla verkstaden, (som även varit ett laxrökeri), till ett keramikmuseum.
– Vi gjorde det för att huset skulle leva och för att vi ville lyfta fram keramiken, säger Christina som tidigare arbetat som museichef i Ängelholm.
Museet, som rymde omkring 700 föremål, blev uppskattat av såväl laholmare som turister och besökarna kom från hela landet. Men 2003 beslöt makarna att flytta och de tvingades göra sig av med keramiksamlingen.
– Vi kunde inte släpa med oss keramiken, säger Christina.


Negressfat

Samlingen såldes till Laholms kommun som insåg det kulturhistoriska värdet. Men eftersom man inte hade någonstans att ha det förblev samlingen nedpackad i lådor. Först i mars 2008, fem år senare, kunde Keramikmuseet återuppstå. Platsen för samlingen blev Teckningsmuseets bottenvåning.
– Det är roligt att det äntligen visas. Jag blev så stolt och glad, och det var väldigt vackert arrangerat, säger Christina och menar att hon inte kunde ha gjort det bättre själv.
Under sommaren har hon vid två tillfällen hållit i visningar i Keramikmuseet, då deltagarna även kunnat få medtagna keramikföremål bedömda. Intresset från allmänheten har varit över förväntan.
– Första gången kom det 40 personer och sista gången nästan 60 personer. Folk har tyckt att det varit väldigt roligt, säger hon.
Christina skulle dock önska att Keramikmuseet kunde få lite mer utrymme. Som det är nu är det bara delar av samlingen, omkring 100 föremål, som visas.

1950-talsfat

Dessutom är museet fortfarande ganska anonymt eftersom kommunen inte satt upp någon skylt.
Allra helst skulle hon se att Keramikmuseet flyttade från Teckningsmuseet till egna lokaler.
– Det är inte så roligt att vara inhyst som någon slags kusin från landet, menar hon.
Att det är viktigt att bevara det keramiska kulturarvet är hon mån om.
– Det är en tradition som måste hållas vid liv. Kunskapen om keramiken måste hela tiden ha bränsle, annars glöms det lätt bort.

LINDA LUNDELL

 

 

081019
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst