Jerry Andersson
måleri
Galleri Scandinavia
18 okt – 31 okt


 EN OBOTLIG ROMANTIKER
Jerry Andersson målar i tre färger

Jerry Andersson använder sedan femton år, förutom vitt, bara tre färger: krapplack, kadmiumgult och ultramarin i sitt måleri. Men dessa element räcker för att få ut vad han önskar i nyansrikedom, till och med färgen på ett gammalt ljusgrått hus kan han utan vidare blanda till ur bara dessa tre färger.

– Jag blandar alla färger tills de tar ut varandra och blir grå. Jag vet intill fullkomlig behärskning hur det skall gå till; bara en droppe för mycket av vilken färg som helst räcker för att det skall gå fel. Och ultramarin – vilket märkligt namn på denna färg! Rakt översatt betyder det: "över vattnen". Men pigmentet fraktades för länge sedan över havet, där av namnet, berättar Jerry Andersson.
– Kadmiumgult innehåller säkert något slags förskräckligt farlig ingrediens; jag har misstänkt att det är så jag har fått min Parkinson. Alltid tidigare har jag stått på knä på golvet med målningen framför mig. Framför allt när jag målade pastost, och det var verkligen ett mycket pastost måleri, var jag helt enkelt tvungen att ha det så för att inte färgen skulle rulla av. Jag stod på knäna i 40 års tid och det var väl så jag fick min knäartros...



– Tidigare målade jag helt maniskt, oändliga utsikter med massor av granar; jag är på sätt och vis fortfarande manisk och attackerar duken på ett våldsamt sätt. Jag har förebilder sedan tidigare, både Schiöler och Monet, jag hallucinerar inför duken och så ut med det! Jag målar med bar överkropp och blir en färgstod själv. Jag är också en obotlig romantiker; allt handlar om att besjäla bilderna, menar han.



Motiven stiger ur otaliga skisser, Jerry Andersson är en styv tuschtecknare och fångar intrycken i flykten. De kan vara från Göteborg, Halmstad eller Olofstorp, på cykelturer i Norge längs kustlinjerna. Eller, som nu, ur nyligen upphittade tunna skrifter om geografi och världens folk, så som omvärlden tedde sig när han var barn. Återupptäckten av dessa, nästan sönderlästa, blekröda häften om, på den tiden ännu outforskade platser, gav inspiration till flera motiv. Kamerun eller Spetsbergen, där konstnären hittills inte satt sin fot, har han målat med samma sinnliga, lekfullt passionerade, allvar som om det varit Köpmannebro, vars ännu öppna bysamhälle han också valt att hylla.



– Köpmannebro ligger strax före Åmål och nära Mellerud. Platsen är som gjord för en naivistisk målare. Jag är väl inte precis naivist men jag säger det ändå, bara för att beskriva ortens karaktär av kvarlämnad öppenhet i all samhällsförtätning vi åsett under de senaste åren. Jag har tagit i med mycket orange i molnen, för att ta loven av det mjuka, men effekten har snarast blivit den motsatta, skrattar Jerry Andersson.
– Nu har jag inte rört en pensel på över fem månader; det är viktigt att koppla av och koppla bort; rensa ogräs i min japanska trädgård i Olofstorp är det allra bästa; jag älskar mina ogräs, ler Jerry Andersson. Där finns min ateljé och där vårdar jag både bonsaier och högst vanliga träd. Det är många ton grus jag fraktat dit. Men i förrgår var jag faktiskt ute och köpte färger. De vet precis vad jag vill ha; tuberna ligger där på disken innan jag hinner öppna munnen. Jag går i gång 1 juni och jag är fullständigt klar över hur jag skall måla under mitt kommande ett och ett halvt år. Romantikern i mig är i sitt esse, kan man säga. Det blir en hel del månsken över nattliga vatten, skummande havsvågor i mörkret, något jag aldrig har målat, men länge har varit fascinerad av.



– Jag förbereder mig just nu för att gå in i den här galna världen som är måleri. På senare tid har jag börjat experimentera med abstrakt måleri, ett sätt att utmana mig själv för att hitta något nytt. Förr målade jag mycket abstrakt men jag uttömde det hela och kom in på nya spår. Man har sitt skrivsätt, sin stil.  Jag räknar mig som kolorist, lever och målar här i Göteborg med omgivningar. Dessutom, som du ser, är staden med på ett hörn. Jag har leviterat litet grand, skrattar han.
Den allseende konstnären svävar helt nära Feskekôrka, men betraktar också staden högt från ovan. Där är ju Liseberg! Och där flyter älven, fräckt frammanad med starka, lätt pastosa, uttryck i penseldragens ystra vyer över broar och stadskärna, Götaplatsens valvbågar och, lätt antydd, en skumstänkt Poseidon! Fyrtiofemmans väg till Angered och Karlstad har han också målat, på andra sidan ses Lärjeåns vattendrag, blänkande slingra sig genom bilden.



– Jag börjar så gott som alltid ofta mitt i bilden med en färgpunkt. Sedan mäter jag med penselskaftet var husen skall stå, jag tänker kompositionellt redan från början. Jag är en snabb målare; det tar kanske en och en halv timme att bli klar. Jag har en klar vision om vart jag vill komma. Skisserna är förslag, de fungerar egentligen mer som ett slags karttecken; det gäller att hitta skisser som kan bära en målning.
– Skisserna gör jag för att samla mig inför en målning. Då och då har jag frågat mig vad jag sysslar med egentligen, men de frågorna kommer inte nu längre, inte ens från omgivningen. Om varför jag inte målar in människor, t ex? Kanske är det som Sandemose sa, ungefär att naturen är en högre form av umgänge, att man kanske möter någon där och att denna någon kanske är man själv.



– Jag suggererar mig till något slags rum som jag stiger in i, går in i det och känner efter vilken färg. Som Tage Aurell, i likhet med en annan Tage, sagt: Det behöver inte vara sant, men det behöver vara sannolikt. Själva tändningen sker i måleriet, en längtan efter en färgställning eller ett kompositionellt element, kanske en triangel...
– För länge sedan gick jag helt ned mig i indigoträsket; jag kunde bara inte låta bli! Tillsammans med korngult gav den en härlig grön ton. Nu kanske jag sitter fast i tre färger, men de spirar nog så att säga ur samma stubbe. Krapplack tillsammans med ultramarin ger ett slags malign effekt, betydligt mer intressant än klara röda och blå färger. Tidigare har jag aldrig tillåtit mig att måla med svamp, men ofta med fingrar och penselskaft och vad som funnits till hands. Men här finns faktiskt en målning där jag använt både fingrar och svamp, ler Jerry Andersson litet självironiskt.
En annan talang han sedan barnsben odlat är pianospelandet, ofta Mozart och Chopin, men han gillar också att spela små utsökta ragtimestycken av Scott Joplin och Willy Anderson, båda klangligt närbesläktade med klassikerna. Men han lyssnar aldrig på musik medan han målar, främst för att det lätt blir färg på allting, på händerna och i sin tur på skivor och spelare. Dessutom stör den hans inre flöde.



– Jag var en buse i skolan, men en mycket trevlig ung man när jag träffade min musiklärare. Jag började måla 1948, ungefär vid samma tid som jag började med pianokurser. Mamma arbetade i färghandel i min födelsestad Arvika och tog ofta med sig färg till mig. Det var längesedan jag var där, men här har jag med ett motiv från hamnen.
– Nu gäller det att satsa framåt mot nya romantiska mål. Det som finns här är det jag behärskar bäst. Från och mer 1 juni kommer jag att jobba mycket; jag målar och ställer på lager och allt måste vara väl genomtänkt för att det skall bli bra. Samtidigt måste man som konstnär också vara beredd på att bli betraktad som strunt, ler han med en glimt i ögat.

ANDERS THURESSON

 

 

 

081026
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst