Ulla Hammarsten McFaul
Broderi, måleri
Rune Kjellman
Måleri

Galleri Rosengången, Lerum
18 okt – 2 nov

OLIKA UTTRYCK 
Ulla Hammarsten McFaul och Rune Kjellman
ställer ut tillsammans


 
Ulla Hammarsten McFaul

Det är inte första gången äkta paret Ulla Hammarsten McFaul och Rune Kjellman ställer ut tillsammans. Men deras uttryck är så olika att det ofta kan uppstå problem med hur verken skall hängas.


- Det kan vara litet ångestskapande, skrattar Ulla. Men vi brukar kunna lösa det.
De var tillsammans i Grez sur Loing 2001 och har fortfarande en del motiv kvar från vistelsen. Rune målar i både kol, pastell och olja. Ulla blir ofta inspirerad av musik; broderierna får titlar som Walk to Paradise Garden eller Summer Night on the River. När jag frågar hur hon bär sig åt, svarar hon med ett lakoniskt skratt:
- Det är bara att börja i ena hörnet! Jag har jobbat väldigt mycket med jazzmotiv, vid ingången till scenskolan på Artisten hänger ett stort sådant broderi. Jag ser på min konst som att jag tar vara på vårt kvinnoarv, broderar, applicerar och målar, jobbar både textilt och måleriskt i en och samma bild. Ofta använder jag objekt, som i en del jazzbilder där det kan finnas både tvättbrädor och whiskyflaskor. Jag gillar att arbeta med små detaljer, och så berättar jag historier. Gärna sagor och folkvisor.


Ulla Hammarsten McFaul

- Jag har flera jazzbilder här också, till exempel ett par hyllningar till Bessie Smith och Billie Hollyday. Ett av mina musikintresserade barn gav mig för länge sedan en halsduk med nottecken. Den har jag använt delar av i många bilder och målat till ett extra bluesstreck för att understryka den känslan. Här är tre gånger Billie Hollyday i en och samma bild: Me, Myself and I, sjunger hon! Jag har lagt till ett stycke rutigt tyg som påminner om en blus hon brukade ha.


Ulla Hammarsten McFaul

- När jag såg Medea på Pustervik blev jag enormt inspirerad; jag tänker ofta i teater när jag jobbar, jag har ofta ridåer som öppnar broderiernas scenbild. Som i ett av de största broderierna här, Snödrottningen, efter HC Andersen. Där har jag gjort ett komplext pussel av koden som krävs för att förlösa berättelsens hjälte. Jag har fått några små, utsökt broderade, detaljer av några äldre familjer, som i min bild blir till snökristaller.
Detaljrikedomen i detta isblåa broderi är både häpnadsväckande och vacker. Går man tätt inpå verket uppstår scener som man kanske inte lägger märke till vid en första anblick. Historien börja röra sig som i en filmiskt tecknad serie, ett förälskat par jazzar loss i fartfylld isdans över motivets centralt placerade isfläck. En häxa är på en och samma gång isprinsessa. Broderiet öppnar sig för idel överraskande och dramatiska rörelser. Här samsas allvar med lek i en och samma bild. Det är som i en riktig saga, skulle nog HC själv ha sagt.
- Rune jobbar med landskap, jag gör akvareller, säger Ulla och visar på målningar av sommarens blommor och en bild av hur hon tänkt att det ser ut i Pompeji dagen innan staden raseras.
- Ulla inte bara målar blommorna, hon odlar dem också, ler Rune.
2007 hade han en stor retrospektiv utställning på Majnabbe, med målningar sedan 1949.


Rune Kjellman

- Jag började måla när jag var 21. Sedan var jag på sjön under många år och målade ofta motiv från det livet, men arbetade också länge abstrakt. Jag gick på Valand mellan 1953 och 1957 och blev sedan rektor på KV. Jag tyckte mycket om Endre Nemes; han var en bra och inspirerande lärare.
- Jag brukar vanligtvis arbeta med träkol och pastell, det passar mig bra när jag söker mig fram efter ljuset. Ofta höll jag till nere vid floden i Grez; där låg gammal bråte kvar från en tidigare botanisk trädgård; det var fascinerande att se hur det skiftade i olika dagrar. Ett annat vatten som jag har avbildat är Hällingsåfallet i Jämtland, faktiskt norra Europas största canyon. Fallet flyttar sig hela tiden, jag har målat det många gånger. Och en gammal förvuxen allé i Frankrike; man känner igen Carl Fredrik Hills motiv, skrattar Rune.


Rune Kjellman

Bergväggar tycker han också om att måla. Det är märkligt att se hur en bitvis slät, och här och var skrovligare, stenvägg med en djup spricka, stiger mot blicken ur träkolets lätta linjespel. Han målar mest landskap, i en av oljorna har han också målat ett rådjur.
- I Guldheden där vi bor finns det en rådjursfamilj som käkar upp Ullas blommor. Tänk om de trillade ned från den där smala klippkanten så kunde vi få rådjursstek!

ANDERS THURESSON

 
 
 

 

081026
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst