Frölunda Kulturhus
17/1–15/2 2004

Doris Funcke

Doris Funcke


Som dotter till en dement mamma har hon målat en utställning om sina erfarenheter av bristerna i vården och det försvinnande människovärdet.
– Min mamma har varit sjuk i drygt fem år. Annars hade jag nog inte fått insikter i det, säger Doris Funcke, konstnär och skådespelare.
I ett par år letade hon efter en form för att uttrycka sin upprördhet. Målningarna förlöstes när hon var stipendiat i en jätteateljé i konstnärsbyn i Rydöbruk 2001–2002.
– I dag tycker jag nästan det är min skyldighet att göra vad jag kan. Som konstnär får jag ta hjälp av måleriet för att ge sjuka människor en röst, det behöver de!
Hennes mamma flyttades till äldreboendet på Nya Varvet efter att ha försökt klara sig i en egen lägenhet i Majorna i närheten av dottern, efter ett långt liv i Uppsala.
– Personalen är mycket duktig men räcker inte till, de ska hålla på och städa. Det är en politikerfråga, som vanligt, säger Doris Funcke.

Du menar att de dementa far illa?
– Om man ser folk sitta timma efter timme vid ett bord tills de säckar ihop, då är det att fara illa. Det är mycket levande människor men de behöver stimulans, att någon slår sig ner och pratar, att något händer.

Du är upprörd?
– Om. Jag skriver dagbok sedan1998 och har skrivit av mig ilskan. Det är en sån sorg att se människor så här. En lång sorg och det blir inte bättre. Människor som lever i nuet, de kan bara leva ett nu.
Hon har samlat anhöriga omkring sig och försökt få kontakt med politiker.
– Vi vill att det måste finnas tid för omsorg. Ju mer själsförmögenheter de här människorna tappar, desto jobbigare blir vården.
Doris Funcke hälsar på sin mamma så ofta det går, de går promenader och löser korsord ihop.
– Den sociala omvårdnaden betyder så mycket. Det är inte bara det att rummet är rent.
Utställningen omfattar 38 målningar (i akryl på duk och papper klistrat på kartong) från de senaste ett och ett halvt åren och är del av hennes projekt Människovärde?, en anhörigs erfarenheter.
– Det är bilder från hjärtat, säger hon.

Doris Funcke

I en gripande bild av vanmakt sitter tre passiva åldringar runt ett bord, till synes helt bortkopplade från omgivningen. Människorna är ofta antydda med konturer och har nedfällda blickar.

Doris Funcke

En avdelning är som en armé av bortglömda figurer som kommer gående mot besökarna för att ge sig till känna, "vi blir fler och fler och fler…" I en målning finns det enda leende ansiktet, omgivet av vårdande händer.
I ett hörn av utställningen står en tom rullstol framför en flimrande TV-apparat.
– Vårdens insats består ofta att de parkeras framför TV:n, där det visas en amerikansk tävling. Det är tragiskt.
På väggarna har hon satt upp mantran, som att det är "alla friskas skyldighet att tala högt om empati och respekt". Bredvid varje målning med åldrade figurer och ansikten finns dessutom en replik, som "Jag hör vad ni säger".

Doris Funcke

Doris Funcke har arbetat i många år på Borås Stadsteater men har parallellt uttryckt sig konstnärligt i bilder. Hon arbetade textilt i 17 år innan hon började måla.
Hon frilansar med små TV-roller, senast i Solbacken (av Carin Mannheimer) och Solisterna. Hennes höjdpunkter på scen var rollen som Blanche i Tennessee Williams moderna klassiker Linje Lusta och i Duett för en, om en MS-sjuk violinist.
Hon blir fortfarande igenkänd som Kristina, makan till Sten Ljungrens Henrik i radhusidyllen i Svenska Hjärtan, som gick i flera omgångar i SVT mellan 1986 och 1998. Till och med på semestern på Kanarieöarna.
– Jag trodde aldrig det skulle bli nästan outplånligt.
Som skådespelare är hon självlärd och har gått den långa vägen från barnteater, studentteater och kammarteater i Uppsala innan hon hamnade på Stadsteatern i Borås och slog ner bopålarna på Brännö.
När hon i sin andra konstnärliga bana gick över från textil till måleri gick hon i lära hos Hardy Strid och Georg Suttner på Gerlesborgsskolan under tre år.
Utställningen ackompanjeras av ett häfte med utdrag ut hennes dagböcker, där man t ex kan läsa: "Jag tycker det är ovärdigt när dementa redan på eftermiddagen får klä om till nattkläder för att personal saknas".
Projektet, ett samarbete med ABF och Anhörigstödet, innehåller en temakväll (När minnet sviker) om demens torsdag 29/1 och tre lunchföreläsningar.

JAN BERGMAN