Paria av August Strindberg
Esplanadteatern
Sockerbruket, Lidköping


OFÖRSONLIG MAKTKAMP
 
Daniel Strandroth tar igen blygheten på scen
 

Esplanadteatern spelar August Strindbergs Paria. Till det yttre är enaktaren Paria en ”liten” kammarteaterföreställning men den ger en tät och laddad upplevelse.

Pjäsen är mycket strindbergsk. Utan att avslöja för mycket kan handlingen kanske sammanfattas bäst med en replik ur pjäsen: ”Tror inte du att alla människor har lik i lasten?”


Daniel Strandroth och Einar Magnúsarson Borhammar

Det är en maktkamp och som så ofta i Strindbergs pjäser är kampen oförsonlig och alla förlorar.
Den ena av de två huvudrollerna spelas av Daniel Strandroth.
Jag är 23 år. Har spelat teater i sju, åtta år. Esplanadteatern här i Lidköping har ungdomsgrupper. Där började jag alltså år 2000.
Jag har spelat i många uppsättningar sen dess. Hela skalan från den stora dramatiken till lättsamma lustspel. Tex farsen Bara äpplen på Stola Herrgård 2005 och barnteaterföreställningen Grodan och kärleken 2007. 
Hans största roll hittills är Kaptenen i Strindbergs Dödsdansen som han gjorde förra året.
– Tänk att få göra sin drömroll vid 22 års ålder. Dessutom har jag under tre år läst Tennysons Ring Klocka Ring vid Lidköpings torg på nyårsafton. Och varit statist i en Trollywoodfilm.
Jag tror jag tar igen blygheten på scen. Jag leker fram allvaret. Och på Esplanadteatern får man jobba ihop med skådespelare i alla åldrar, från 6-80 år. Och här finns plats för all teater.
Mr Esplanadteatern Torsten Kärrbrink har gjort skolan till en plantskola för talang. Och jag är mycket glad att jag fått gå där.
Paria skrevs 1889 av August Strindberg 1889 som byggde sitt drama på en novell av kollegan Ola Hansson.
Den handlar om skuld och infernalisk maktkamp. Och dramat är inbyggd i ett gentlemannaspråk. Det här är kammarteater när den är som bäst. Tät, nära och intensiv.
Pjäsen är mycket bra och det är en rejäl utmaning att spela Herr X som jag gör.
Vi läste inte Strindbergs scenanvisningar utan lät karaktärerna komma. Det är en stor svårighet att förstå den karaktär jag ska göra.


Einar Magnúsarson Borhammar och Daniel Strandroth

Gruppen har byggt en rund arena.
Mitt i rummet står de två stolar jag och min motspelare sitter på. Och publiken sitter runt om. Vi ville spela så att publiken sitter i en ring. Pjäsen är ju en verbal boxningsmatch utan försoning. Och skuldproblematiken känns aktuell även i vår tid.
Det är häftigt att spela så nära publiken. Den så kallade fjärde vägen, den mellan scenen och publiken som vi är så rädda för på teatern, är ju helt borta här.
Uppsättningen spelar sju gånger under november.
Annars jobbar jag som frilansfotograf på en dagstidning. Min dröm som skådespelare är att få göra Kaptenen i Dödsdansen igen när jag blir fyrtio. Men det känns väldigt långt dit.

                                                                                                                  Einar Magnúsarson Borhammar
BO BORG

 

Regi, scenografi, ljud och ljus: Torsten Kärrbrink
Kostym: Helen Teljer
I rollerna: Daniel Strandroth, Einar Magnúsarson Borhammar
Premiär onsdag 29 okt, ytterligare föreställningar 1, 4, 7, 15, 16 nov

 
 

081107
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst