Annika Kihlman
Textil komik i unik keramik
Textilia  8/11-9/12

 

MED RÄTT ATT SKOJA
 
Annika Kihlman arbetar med ord och lera

 

En bödel verksam i Dacca
har till yrke att brottslingar nacka
Han är ovanligt flink
och det går i en blink
Det är sällan nån hinner tacka

Den här limericken av Annika Kihlman ska läsas vid lerfiguren med en bila i ena handen, naken överkropp med svart hår på bröstet, gula byxor och en svart turban på huvudet.

Hon arbetar i ett avslappnat förhållande till konsthistorien, leker lika mycket med orden som med leran och håller humorns fana högt.
– Jag har aldrig fallit för trender och vet ingen annan i hela Sverige som arbetar så här med keramikfigurer och titlar som är intimt förknippade och förstärker varandra. Det är inte många som gör roliga grejor, säger hon.
Det blåa trähuset ligger högst upp på grannberget till Käringberget med utsikt över hela dalgången, klipporna och en flik av havet.
Medan vi går uppför trappan för att slå oss ner vid köksbordet visar Annika Kihlman stolt Ragnar Sandbergs teckning av hennes mor den valandutbildade konstnären Inga Englund-Kihlman som ung och motiv av Torsten Billman och Nils Nilsson.
Det här med att bo högt har följt Annika Kihlman sedan hon var liten och växte upp på Prospect Hill i närheten av gamla Örgryte kyrka.
– Det är nödvändigt för att se ut.
Att hon skulle bli keramiker var inget självskrivet efter flickläroverket. Men den konstnärliga begåvningen visade sig i hennes teckningar och lekfulla husmodeller.
– Det var mina systrar som fyllde i ansökningshandlingarna till keramikutbildningen på Slöjdis och skickade in i mitt namn utan att jag visste om vilken inriktning medan jag jobbade på Odd Fellows sommarkoloni. Jag hade aldrig hållit i en lerklump.
Det blev ett lyckokast som pekade ut vägen in i framtid. 1964 deltog hon i sin första utställning Ung Form med sju kompisar som gått på Slöjdis.
Det var keramiker Agneta Larson, silversmederna Lars Arby och Cecilia Johansson, textilarna Carola Lind, Maria Spak, Ulla Hammarsten och Elsa Agélii.
– Det fanns nog inga grupper i Göteborg. Alla fick framgång och skjuts genom detta. Den kom tillbaka 1966 och 1968. Vi har diskuterat att göra ett da capo och kalla den Tung Form.



Hon gifte sig och flyttade till det här huset där hon till en början hade sin verkstad i ett rum som hon delade av på första våningen och hade ugnen i källaren. Efter några år gjorde paret en tillbyggnad med den nuvarande ateljén.
1980 var hon med och startade Lerverk, ett butikskollektiv som flyttade från Chalmersgatan till stenhuset med de vackra skyltfönstren vid Grönsakstorget.
– Där är jag åldermor, i högsta grad.
1972 hade hon haft sin första separatutställning med sin syster Inger, grafiker, på Lena Bobergs galleri Kusten i Ankarsmedjan, Klippan. När hon 1979 hade den första helt egna i samma lokal hade  handelstidningens legendar Tord Baeckström aldrig sett maken till tokerier och kallade henne för en Tage Danielsson i keramikskulptur:
”Det är den mest skamlöst underhållande utställning som setts på långliga tider”.
– Folk som besöker mina utställningar säger: ”Var får du allt ifrån”? Min mamma och pappa, säger jag.
Pappa Urban, advokat, skrev dagsvers och var bra på ord och stillsamt kvick. Hon tror mycket är efter honom.



Med kollegan Stina William-Olsson gjorde Annika Kihlman mellan 1988 och 2004 keramiska jullandskap på Lerverk med ett myller av figurer och scener på olika teman. Det första hette Kända sagor. Det sista Ålderstrappan och handlade om människans faser i livet.
– Jag har gjort minst 100 figurer till varje julbord. Det blir 2 000.
Det blev en decembertradition för många göteborgare att se men för att hålla ihop utställningen fick folk inte köpa något ur utställningen förrän mot slutet. I bland utbröt tumult.
– En läkare och en advokat höll på att slita håret av varandra när de stod och drog i en bro. Det slutade med att man fick boka från första dagen.
Just temautställningar byggda på ordklyverier har varit Annika Kihlmans specialitet. Hon fick en beställning till en korridor i lasarettet i Trollhättan om ordspråksgubbar. Senaste utställningen på Slottet i Partille handlade om sagor.
– Prinsessan på ärten blev prinsessan på alerten, mumintrollet blev imumintrollet och S.t Göran och draken blev S:t Göran är naken. Idéerna kommer bara. Ibland går jag upp på natten och skriver i en liten bok.
– Det är roligt att ta en grej och se vad jag kan suga ur det. Jag har ett ”barnsligt” sätt att jobba på.
Hon har fått uppdrag att dekorera skolor, daghem och vårdinstitutioner, bl a på Styrsö och barn- och ögonkliniken på Östra Sjukhuset.



Vi går in i ateljén där det står massor av figurer på hyllorna.
Hon säger att hon arbetar rationellt och använder lågbrända leror i olika färger och med klara färgade glasyrer. Men alla delar som ska vara i till exempel vit lera gör hon på en gång innan hon sätter ihop figuren.
– Jag drejar inte så hemskt mycket. Tråkigast av allt är att dreja, det som andra tycker är hemskt roligt. Jag är inte så keramisk, egentligen. Min grej är att berätta.
Hon har aldrig ägnat sig åt textil men senaste projektet är en utställning med ett tema om sådant som rör textil för Textilia efter en förfrågan från Anita Eneroth.



Med allt från folk som ligger under färgranna lapptäcken och äkta mattor till pojklag med slitna fobollskläder, köksbonad och festfolk. Och djävulen själv med sitt ”fanstyg”.
– Den är rätt så fräck. Jag har kommit på vissa grejor på nätterna och spann vidare i huvudet.
Hennes prestigelösa sätt att arbeta fångar en bred publik.
– Kvinnor släpar gärna med sig sina gubbar till mina utställningar. Plötsligt brister det och man hör herrar i svarta rockar börja skratta i ett hörn, säger Annika Kihlman nöjt.
– De som minst tyckt om mina grejor var konststuderande, unga allvarliga män. Då säger jag: ”Det krävs mognad”. Det ser enkelt ut många gånger men det är inte så lätt.
Det bästa betyget fick hon av en fransk konstprofessor: ”Det svåraste är att göra något roligt utan att det blir banalt”.

JAN BERGMAN

 

 



081108
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst