FÄRGSTARK TEXTILKONST
Anita Eneroth sätter punkt för Textilia 

 

Under namnet Textilia har Anita Eneroths hem fungerat som galleri för textilkonst i snart 30 år. Här har konstnärer, konstintresserade, presumtiva köpare och andra besökare kunnat möta ny god textilkonst. Nu är det dock dags att sätta punkt.

– Det har blivit så stort, det är därför jag lägger ner. Men om jag kan hjälpa till och stötta, eller om någon undrar något, så kan man fortfarande fråga. Jag har ett helt kartotek i huvudet, säger Anita Eneroth.
Det är en av årets första klara men kyliga höstdagar. Den lila grinden står öppen och välkomnar in till gården och Textilias boning. Det är en i sig fascinerande byggnad, uppförd 1906 i nationalromantisk stil och ritad av arkitekten till Masthuggskyrkan, Sigfrid Ericson.
– Det är byggt för en man som ville ha huset till sällskapsliv. På trettiotalet byggdes det till ett innertak för att dölja takbjälkarna i det stora rummet, men i övrigt så har det inte gjorts modernt, berättar Anita Eneroth.



Hon är klädd i svart. Håret är bakåtstruket med ett brett blått band över pannan som matchar hennes breda armband i olika blå nyanser. Precis som hon själv är en färgstark person är också Textilia inrett med personliga detaljer och genomtänkta färgkombinationer. Här finns bland annat ett par målade skiiboots placerade i en fågelbur tillsammans med de textila verken. De får en funktion av att vidga upplevelsen, i det här fallet av utställningsrummet, vilket Anita Eneroth berättar att hon tycker om.
– Jag kan förstå att många konstverk idag behöver den inramning som en vanlig vit gallerilokal ger, men för min del är det viktigt att presentera verken i hemmiljö så att besökare ska kunna känna att de kan umgås med konstverken i ett hem, förklarar hon.



Husets största rum är platsen för Textilias separatutställningar. I den angränsande före detta matsalen finns flertalet av de andra verken, många fiffigt monterade i skjutbara skenor i taket, så att de hänger i flera lager. Totalt berättar Anita Eneroth är det cirka 700 unika textilier, från små verk till de på flera meter som ryms i Textilia. Och här finns representanter från alla de nordiska länderna.
– Det viktigaste är att verken som presenteras är unika bilder. Men sedan måste konstnärerna naturligtvis också behärska tekniken, säger Anita Eneroth.
Verken är inlånade av cirka 100 textilkonstnärer och Textilia är både en plats för utställningsverksamhet och förmedling av verk till exempelvis landsting, kommuner, arkitektkontor och andra intressenter. Här tar Anita Eneroth också exempelvis emot grupper och föreläser om textilkonst.
– Många av våra besökare har det textila som hobby och jag brukar alltid understryka hur oerhört viktiga de är för vårt kulturarv genom att de för olika tekniker vidare, förklarar hon.



Lite senare under vårt samtal slår vi oss ner i varsin fåtölj i stora rummet. Anita Eneroth serverar kaffe, kakor och choklad, där koppar, bricka och burkar går i rött och svart. Samma färger som köket är inrett i. Som sagt, även de minsta detaljer känns genomtänkta. Vi pratar om hur idén till Textilia föddes under slutet av 1970-talet. Det vill säga flera år efter att Anita Eneroth utbildat sig till bildlärare med specialinriktning på textilkonst, vid konstfack 1953. Hon berättar att hon då inte hade någon erfarenhet av galleriverksamhet.
– Jag upptäckte att många duktiga textilkonstnärer hade svårt att sälja sina verk. På den tiden ingick inte PR i utbildningen och det fanns, och finns inte nu heller, många gallerier som enbart ställde ut textilkonst. Samtidigt tar det ofta lång tid att framställa textila verk varför det kan vara svårt att få ihop tillräckligt många för att ha en separatutställning.



Parallellt med Textilas verksamhet har Anita Eneroth arbetat som högskoleadjunkt inom Bild och Form, samt som illustratör och formgivare. Det var till exempel hon som utvecklade designen av akademiska dräkter för universiteten.
Textilia har dock krävt mycket av hennes tid, inte minst samordningen och alla kontakter. Något hon både skött på resande fot och hemifrån det kombinerade kontoret, ateljén och lagret som är inhyst i husets ursprungliga så kallade herrum.
– Jag har alltid Textilia med mig i mina tankar. Jag åker ut och provhänger hos kunder, är rådgivande till inredningar men vill också uppmuntra konstnärer att orka fortsätta även om de inte sålt på ett tag.
Det har passat henne bra att arbeta på det här sättet, säger hon, och familjen, hennes man och fyra söner, har fått vänja sig vid att besökare kommit och gått i hemmet.



När Anita Eneroth ser tillbaka till tiden då hon startade Textilia ser hon en positiv förändring i intresset för den textila konsten.
– När jag startade var det inte många som ville skriva om textilkonst, de såg bara materialet och inte den unika bilden. Det är fortfarande stora krav på textilkonsten, men det blir bättre och bättre. Nu ser man mer av det, både i offentliga rum och i hemmen.



Utställningen med Annika Kihlman som öppnar den 8 november är en av de sista separatutställningarna som Anita Eneroth visar på Textilia. Men under hösten 2009 kommer Röhsska museet att ställa ut flera av galleriets konstnärer i samband med att de gör en utställning om Textilia.
Det är med blandade känslor hon nu lägger ner verksamheten.
– Nu måste jag få rå min tid själv. Men naturligtvis kommer jag att sakna den dagliga kontakten med konstnärer och besökare.

MARIA RADEMARK

 


 


081108
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst