Vasa  konsthall vid Chalmers 25/10-14/12 

ETT LIV I FÄRG
 
Olle Langert på en resa
genom decennier
 


I slutet av oktober slog Vasa Konsthall upp portarna för en stor retrospektiv utställning. Den är en självbiografi av Olle Langert.
- Det är ett stort galleri, men jag skulle kunna fylla två, säger han och gör en svepande gest med handen mot sina konstverk.

Vi befinner oss i Olle Langerts lägenhet på Masthugget. Längs väggarna i ateljén på övre våningen står tavla efter tavla lutad. Ett stort ljust vindsrum med utsikt över hamnen, fyllt av färg och form.
På ett papper har han klistrat upp citat och urklipp från böcker och tidningar som han sparat under åren. Oscar Wilde, Tage Danielsson och Friedrich Nietzsche.
 
På ett annat ark finns bildurklipp och foton uppklistrade. Foton som ”säger något”. Olle försöker gestalta sitt liv på utställningen genom att visa sådant som betytt något för honom.
- Jag kan inte ta upp hela publiken hit till ateljén, men jag försöker göra en biografi över hur jag lever, hur jag har levt. Jag har inte målat några självporträtt, men hela utställningen är ett självporträtt.
Olle Langerts konstnärliga bana påbörjades på allvar redan under 1940-talets andra hälft då han gick på konstskolan Valand och visst har han några år på nacken.
- De frågade en gammal gubbe hur det känns att vara gammal, och gubben svarade: Känns? Ja, det är ingenting för veklingar.



Olle Langert skrattar ett kort litet skratt som knappt hörs men som syns i ögonen.
- Jag känner mig helt kapabel att leva i nuet, säger han sedan. Jag arbetar fortfarande med nya idéer men jag korrigerar också gamla saker som jag vill göra om. Ibland gör jag små tillägg på saker som jag gjorde för 20-30 år sedan, därför vill jag inte datera mina grejer.
Längst in i en vrå hänger en vit uggla formad som ett ägg omgiven av massor av målningar i varierande storlekar på väggar och golv. På ett staffli står två små akvareller med båtmotiv. - Det är alltid färgen som har intresserat mig. Svart, vitt och rött, som man säger. Svart och vitt är de stora kontrasterna, och så droppar man blod på det så blir det liv.
  



Han pratar om kontraster, sentimentfärger och intensitet.
- Jag har en känsla av att jag tycker mycket om blått, säger han. Och svartvitt. Och så gult och grönt, tillägger han och ler.
När jag ser mig om bland alstren finns där knappast någon färg jag saknar.
- Den där gjorde jag igår, säger han med en nick mot en tavla som hänger på en av de vitmålade takbjälkarna.
Motivet är vita flammor som skyndar förbi en gul yta på svart botten. Målat i akryl på vanlig lakansväv. Olle använder sig också ofta av segelduk och transparent nylonväv som släpper igenom ljus och konturerna av bakomvarande föremål.
- Allt går att måla på, bara det fäster.
Sin inspiration får Olle Langert från allt han ser.
- Minsta lus kan vara intressant, bara man spänner blicken i den, men om man slarvar förbi blir det ett enda mischmasch alltsammans. Jag var på Botaniska igår, och det är ju höst. Där såg jag några små ormbunksplantor som sorgligt nog hade börjat vissna redan som barn. Sådant får jag inspiration av. Former som kan vara fantastiskt vackra fastän ingen jävel lägger märke till det.



På väggen bredvid det stora arbetsbordet sitter bilder på Olles familj upptejpade och i taket hänger en gammal nalle som barn och barnbarn lekt med tills den fått hål i magen. Nu är den hopbunden med ett rep och bligar förnöjt ner från sin höga position.
- Han trivs med sin situation. Han roar och visar upp sig, det är ju många som vill visa upp sig, ler Olle Langert finurligt.
Vid sidan om sitt eget konstnärskap hade Olle Langert länge lärarjobb på konstskolan Dômen. Något som också varit viktigt för honom och många andra konstnärer är den så kallade enprocentsregeln. Den tillkom redan 1937 och innebär att en procent av den totala byggkostnaden för offentliga nybyggnationer ska avsättas till konstnärlig utsmyckning.
- Räddningen var att jag fick jobba med den här utsmyckningen på 1950-60-70-talet då de byggde Bergsjön, Angered, Hjällbo, Länsmansgården och gud vet allt.
I trappan mellan ateljén och lägenheten hänger en stor skulptur i rött, svart och guld med en mängd stora utstickande silverspetsar i mitten. Den tackade Skatteverket nej till för att den var för aggressiv och Olle medger att visst tänkte han att något hotfullt skulle passa bra där.
- Man blir absorberad av en idé, och så sväller den och så blir man lite euforisk och så blir det något, förklarar han.
Nere i vardagsrummet finns porträtt målade i få, enkla men markanta penseldrag.
- Man kan ju teckna så enkelt som möjligt, och ändå kan det bli uttrycksfullt. Man behöver bara vara lite djärv.
Han passar på att citera Picasso: ”När jag var 18 kunde jag måla som Rembrandt, nu när jag är 80 kan jag äntligen måla som ett barn.”
En stor moraklocka står och tickar dovt i ena hörnet och i det blå sovrummet hänger en stor röd måsskit på väggen.
- Allt kan bli konst, säger Olle Langert förtjust. Jag tittar på allting. Man ska iaktta och observera, då blir världen mycket intressantare. Man kan ju inte ställa sig och glo på en människa men man kan hastigt ställa in blicken på något som man sedan kan återerinra sig.
När Olle Langert inte målar, tecknar eller skulpterar löser han korsord och lyssnar mycket på musik.
- Jag får in dansk P2 här, de spelar klassiskt hela dagarna.
Han lägger på en skiva. Ur högtalarna strömmar pianosonater av Domenico Cimarosa.
- Det finns ett moment i livet då man behöver det där introspektiva lugnet, säger Olle Langert efter en stunds tystnad. Det finns ett moment då man måste se varandra i ögonen på ett sätt som inte är hålligång och hafsigt. Det är viktigt.

ELSA LETH

 


 


081109
Copyright: ZENIT kulturtidningen i väst