GALLERIROND våren 2006 Zenit, kulturtidningen i väst



Vill vara rolig med djup
 
 
Efter massor av år på bankkontoret sadlade Elisabeth Falk om, lyssnade på sin inre röst och började arbeta med teater. Vägen gick genom sufflösluckan upp på scen till en rad småroller på teatrar, i TV och filmer.

I årets sommarteater på Nya Elfsborgs fästning gjorde hon sin första huvudroll som en trasig 50-årig journalist som söker stillheten i en sjöbod.

– Vissa människor har ett logiskt tänkande. Jag är en känslomänniska och vill uttrycka mig. Det är viktigt att ha tillgång till många olika känslor när man ska gestalta roller, förklarar hon.
 
Det var 1995 som tvåbarnsmamman tog det stora klivet. Fram till dess hade hon arbetat på valuta- och finansavdelningen på den stora affärbanken och på ett finansbolag som lånade ut pengar till bostadsrätter.
– Jag trivdes aldrig, egentligen. Det gav inte den rätta magkänslan.

Större spektrum av människor
Allt omkring henne hade förändrats. När hon började på notariatavdelningen var atmosfären annorlunda.
– Det var gamla direktörer och "Blenda med blått hår", härliga människor. Gamla fick plats på arbetsmarknaden förr, det var ett mycket större spektrum. Det var roligt för mig när jag var 20 år, att jag fick träffa dem.
– De var vänliga och det var ett helt annat tempo. Det var 24 år sen.
När hon väl lämnat banken sökte hon in på Lärarhögskolan och läste pedagogik och tänkte att hon skulle komma på någonting.
Det var inte läraryrket, visade det sig. Men när hon fick egna barn kunde hon ringa till kommunen och säga att hon ville vara dagmamma och stannade hemma i fem år med Nina och Martin, i dag 11 och 13.
Det var en kombination av hennes erfarenheter från jazzdanslektionerna sen barnsben, kören på skolan i Järnbrott och bankens revy som ledde henne till scenen.
När hon jobbade på banken framförde personalen en revy för kunder. Hon var med och dansade och sjöng i två revyer med 50 föreställningar i varje 1982–87 i hörsalen på huvudkontoret.
– Det var väldigt roligt, det var sån kvalitet.
Revyerna skrevs av bankdirektörerna Stickan Andersson, Åke Pettersson och Hasse Hammar och koreograferades av danslegendaren Claude Marchant.

Ringde till Stadsteatern
Hon tog sitt beslut, lite ovanligt för en kvinna mitt i livet:
– Jag ringde till Stadsteatern och frågade om jag kunde praktisera där!
Och så blev det. Arbetsförmedlingen gav stöd för ett halvår som rekvisitör. Sen fick hon jobb som sufflös och regiassistent i Noréns Garage, där namnkunnige regissören Björn Melander satte upp Blod.
– Det var då jag kände att det var på scenen jag ville vara. Det är ganska jobbigt när man sitter och sufflerar att aldrig få ge uttryck för något.
Efter tre uppsättningar i den gamla textilfabriken på Mölndalsvägen tog det slut. När det började mullra på Stadsteatern fick Garaget stänga och hon sökte in på teaterlinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv.
Nu fick hon äntligen agera. I den fullspäckade ettåriga utbildningen gjorde hon Meg i inspirerande Svante Grogarns uppsättning av Sam Shepards Den innersta lögnen och Inez i Sartres Lykta dörrar.
– Då kände jag att det här vill jag verkligen fortsätta med, säger hon.
– När jag kom till Stadsteatern kände jag att det forum jag var i var rätt för mig. Det var rätt människor. Det var kul att gå till jobbet varje dag, det var bra med den sociala biten. Nu har jag fått uttryckssättet också och förstått att det är det här jag vill göra för att må bra.

Varför är det så viktigt för dig att stå på scen?
– Att jag får uttrycka mig. Det passar mig. Jag har prövat att måla och skriver mycket men får inte den känslan att jag presterar något. Det handlar mycket om att ge av sig själv, tror jag, säger Elisabeth.
Hon har gjort ett pärlband av småroller de senaste åren. I Anderssons älskarinna, Hem till byn och Familjen på TV samt Festen på Folkteatern.
Hon var med en dag i inspelningen av Lena Olins långfilm Tillfällig fru sökes, som får premiär i höst, dyker upp i Björn Runges långfilm Om man vänder sig om och Daniel Lind-Lagerlöfs Miffo.
I Måns Mårlinds science fiction-betonade TV-serie De drabbade är hon hustrun till rutinerade Kjell Bergqvists rollfigur.
– Det var roligt att arbeta med honom även om det bara var i två dagar.
Senast medverkade hon i inspelningen av den andra delen av den nya TV-serien om kommissarie Winter, som visas i vinter. Hon gör mamma till en mördad dotter. Vad som väntar i höst vet hon inte.
– Hoppas på fler filmjobb. Jag skulle vilja ha en stor roll på TV eller film i något drama om mänskliga relationer. Önskar att jag fick en roll där man fick lära känna alla, prata med regissören och utveckla rollfiguren, understryker hon.
– Det är fördelen med teater, där hinner man det.
 
 
Spelar ute på borggården
Men nu är det alltså sommarteater som gäller.
28 juni var det premiär på Mirjana Rakuljics livsbejakande musikteater Skurar & Maneter som regisseras av Eva Gartinger. Elisabeth tipsades av en väninna om projektet, ringde själv och gick på audition. Och blev uttagen till huvudrollen.
Uppsättningen handlar om fyra trasiga stadsbor som söker sig till sina sjöbodar på en ö i Bohuslän för att njuta av sommaren och ensamheten. Men det blir inte så lugnt. Övriga medverkande är Emil Klingvall, Emelie Johansson och Moa Millgård.
Publiken kommer med båt från Lilla Bommen. Spelplatsen med en scenografi i form av brygga och tre sjöbodar inhägnas av de höga murarna på borggården. Två musiker spelar live.
Hon spelar Stella, Sveriges bästa lokala journalist.
– Det är klart att det kostar på att lägga ner så mycket jobb, det kan märkas på henne. Hon kanske vill göra andra saker i livet, säger Elisabeth som med hjälp av en sminkös måste göra sig sex år äldre.
– Jag gillar pjäsen, att det är en kvinnlig huvudfigur och att hon är i 50-årsåldern. Kvinnor i den åldern har inte så stort värde på arbetsmarknaden. Det är roligt att lyfta fram henne.
 
 
Vad handlar pjäsen om i botten?
– Sättet vi lever på i dag. Att man inte tänker efter utan trampar på i ullstrumporna. Då står man där en vacker dag. Att det ska ta så lång tid att förstå att livet har annat att ge än att bara arbeta och göra karriär.

Det verkar påminna rätt mycket om ditt eget öde? Som om Mirjana tänkt på dig när hon skrev den?
– Ja, det är märkligt. En slump.

Hur ska det bli att spela på borggården på Nya Elfsborgs fästning?
– Har jag ingen aning om. Jag har aldrig spelat utomhusteater. Det ska bli spännande. Hoppas det kommer ut mycket turister som ser det som en liten utflykt. Det är helt annorlunda än att jobba på en teater.
 
 
Vad är du mest rädd för?
– Att det inte ska höras om det blåser. Regn är det värsta, att föreställningen regnar bort och att publiken inte blir så välvilligt inställd.
– Det är härligt för själen att komma ut och ha havet så nära. Naturupplevelser med fåglar, måsar som skriker. Att vara under bar himmel är fantastiskt.

Är det svårt att vara rolig inför publik?
– Att vara rolig är bland det svåraste som finns. Rolighet kräver ett enormt allvar. Min favorit är Gösta Ekman. Han har ett djup och är medveten. Charlie Chaplin är också en förebild.
– Föreställningen är absolut ingen fars. Det är mycket allvar här också. Det är en väldigt bra blandning av snabba repliker, sånger och monologer som är tänkvärda.
 
 
Många förknippar sommarteater med ytlig underhållning och underlivshumor?
– Det är det värsta jag vet, som Stefan & Krister med skämt under bältet, det är för billiga poänger och lätt komik. Jag har för svårt för farser också med spring i dörrar. Det måste vara ett djup annars blir det inte roligt på riktigt.
20 föreställningar under drygt en månad mitt i sommaren är en utmaning men Elisabeth kan koppla av i trädgården med äppelträden vid det charmiga vitmålade 1930-huset i Hagen, där hon bor med maken Erik, civilingenjör, och barnen.
 
 
Jan Bergman JAN BERGMAN
 

Mångfaldigande och utnyttjande av text och foto är ej tillåtet utan upphovsmannens tillåtelse.
Copyright text: Jan Bergman